Detta korta inlägg handlar inte om blues. Ber om ursäkt ifall någon känner sig kränkt eller snuvad på blueskonfekten. Det handlar om hip hop. Jag är verkligen ingen auktoritet på området, men ändå tycker jag att Mohammed Alis nya album Vi måste vara året bästa svenska album. Det borde i rimlighetens namn vara det eftersom jag har så otroligt svårt att föreställa mig att det under ett svenskt musikår kan släppas fler än ett album som så träffsäkert och relevant fångar upp förvisso en tidsanda – men också livets mer universella stigman.
Detta är hip hop helt utan ”attityd”, ”kaxighet” eller manligt ego. Detta är två killar som skildrar livet som de upplever det, utan att överdriva, exotifiera, glorifiera eller exploatera tillvaron i förortsperiferin. Låtarna ägarna allmängiltighet och djup, till exempel Den sista resan som jag tror de flesta 25-åringar borde kunna relatera till.
Dessutom: snyggt producerade låtar som tydligt drar åt både soul- och jazzhållet.
Bara att lyssna.
Som en privat parantes. De kommer från Flemingsberg, läser jag. Där har jag på sistone spenderat allt mer och mer tid på sistone, av en helt annan anledning.
Tar det som ett tecken.
Bluesbloggen 