Tänk om han bara hade fått några år till?

Plattornas platta.

Vad säger man? Ena dagen finns en gigant, en konstant att räkna med. Nästa dag inte alls. Det är omöjligt att överskatta David Bowies inflytande på all popmusik som har producerats från 1970-talets början och framåt.

Mitt mest personliga minne stammar från min högstadietid, jag skulle tro från sjunde klass. Jag och min kompis Joar hade precis på allvar upptäckt popmusikens kraft, och vi samsades om att lyssna på blandband som Joar hade spelat in från sin farsas LP-samling. Två kassetter stod ut: The Who:s Live at Leeds och inte minst the Rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars med David Bowie. Joar, som ständigt låg steget före, hade dessutom lärt sig hela låten – ish – på gitarr. Således var också Ziggy Stardust den första låt jag lärde mig på gitarr. Något år senare lärde jag mig att den fenomenala gitarristen hette Mick Ronson, och att hans sista verk kom att bli produktionen av Morrisseys Your Arsenal från 1992, där Morrissey (min husgud om någon missat det), för övrigt, stjäl minst sagt frisk från Bowie på I know it’s gonna happen someday. Som Bowie dessutom gjorde en cover på något år senare.

Är Bowie blues? Ja, mer än vad många kanske fäster vikt vid. Jag såg igår denna dokumentär på SVT Play. I den framgår det tydligt att Bowies karriär fick en rejäl injektion i mitten av 1970-talet då han åkte till USA och började samarbeta med svarta musiker. Funkiga Young Americans är ett exempel. Superhiten Let’s Dance (där allas vår Stevie Ray Vaughan lirade gitarr!) ett annat.

Musikvärlden blir sig aldrig lik. Men, samtidigt, vilket produktivt liv. Och vilken final det blev. Jag lyssnade igår på Blackstar, en stark och värdig men samtidigt sorglig historia. Värdig och stark då jag inte kan tänka mig ett bättre avslut, ett bättre farväl. Sorglig då Bowie lyckades förnya sig in i det sista. Tänk om han bara hade fått några år till?

Läs även Fredrik Strage: 10 Bowiefaser vi aldrig kommer att glömma. 

 

Morrrissey – live!

Hittade denna dag Morrisseys Live At Earls Court från 2004 på Spotify. Skönt. Nu slipper jag ta fram CD-skivan.

Men det finns gott om Morrissey-spelningar jag skulle vilja höra igen, och gärna i skarp kvalité. I slutet av 90-talet/början av 2000-talet laddade jag ner mängder av bootlegs med The Smiths- och Morrissey bootlegs. Och det med ett 56 k-modem! Sedan skrotade jag datorn. Utan att ta backup. Smart.

Det är oerhört intressant, åtminstone för en nörd, att följa utvecklingen. Från The Smiths spartanska, nästan råa sound, till dagens biffiga wall of sound med två gitarrer och keyboards. Den liveplatta som släpptes med The Smiths 1988, Rank, kan bara representera The Smiths livesound till hälften. Den något mer muskulösa ton som denna platta slår an, i och med den tillfälliga gitarristen Craig Gannon, har jag förvisso inget emot, men en riktigt bra inspelning från till exempel Meat is murder-turnen 1984, det vore något!

Vad gäller Morrisseys solokarriär måste såklart Kill Uncle-turnen från 1991 nämnas. Detta helgalna spektakel som verkar dela upp fansen i två läger: De som hatar och de som älskar. Detta är Morrisseys första riktiga soloturne, och det är Boz Boorer (den enda originalmedlemmen i Morrisseys soloband som är kvar i bandet) och Alain Whyte som spelar gitarr, genom vad som onekligen förefaller vara en underdimensionerad PA-anläggning. De springer dessutom runt som galna höns. Och det gör Morrissey med.

Tekniskt sett är det mest trummisen, den i sammanhanget legendariska Spencer James Cobrin, som sköter sig. Men jag tror knappast någon som var där brydde sig!

Your Arsenal släpptes bara ett år senare, men vilken förändring bandet genomgick! Under ledning av Mick Ronson letade sig bandet fram till det mer glammiga sound vi än idag förknippar det med, trots att det endast är nämnde Boz Boorer som finns kvar, förutom Morrissey då. Även spelningarna började låta allt fetare, och tajtare.

I den riktningen fortsatte det. Southpaw Grammar-turnen från 1995 och Maladjusted-turnen från 1997 är verkligt klassiska höjdpunkter, som sällan uppmärksammas då dessa år, högst felaktigt, har kommit att betraktas som low points i Morrisseys karriär. Han har inga low points.

Själv skulle jag vilja höra en ljudupptagning från spelningen i Köpenhamn den 24 oktober 1999, men någon sådan verkar sorgligt nog inte finnas.

Your Arsenal – ett viktigt album

En producent kan betyda mycket. Detta klipp är en riktig pärla från slutet av Morrisseys Kill Uncle-turné 1991, då bandet börja spela första singeln We hate it when our friends become successful från vad som skulle bli 1992 års succéalbum Your Arsenal. Ett album som enligt många räddade Morrisseys solokarriär med sitt mustiga glamrocksound.