Så jag kom att lyssna på Lana Del Rey ikväll (igen) och hennes musik fodrar en viss sinnesstämning för optimal njutning. Eller rentav, en viss melankoli för att ens kunna tolereras och tas in. Jag tvivlar (kan ha fel) på att någon människa utan djupare erfarenhet av destruktiva relationer, missbruk i någon form, sorg och depression verkligen kan ta emot, uppskatta och absorbera melankolisk och sorgsen musik. Jag vet att detta är världens mest gymnasiala och narcissistiska tanke och att allt jag skriver lätt kan liknas vid en dåres (nästan i bokstavlig bemärkelse) försvarstal. Jag har aldrig varit en stor tänkare, jag inser detta.
Allt jag skriver här grundar sig på mina personliga upplevelser och anekdotisk bevisföring. Jag har noterat att jag under mina korta och sällsynta stunder av lycka (med detta menar jag stunder då jag inte påverkas av oro, nedstämdhet eller ångest) inte heller känner lika mycket för den musik jag annars tycker är livsviktig, emotionell och meningsbärande. Det förs ibland fram att depression och melankoli ibland kännetecknas av att man inte känner något, att man i någon mån upplever sig sakna känslor.
Jag däremot känner och tänker inte lika mycket när jag är glad. Lyckan och nöjdheten, som jag upplever den, präglas för mig av en glättighet och grundhet, för att uttrycka saken i negativa ordalag. Jag skulle också, likt en normalt funtad person, beskriva tillståndet som att jag har ”flow”, att allt går av sig själv och att jag således inte behöver tänka efter särskilt mycket. Jag har alltid sett den här lyckan, det bekymmerslösa tillståndet av flyt, som ett mycket bedrägligt rus, värre än den värsta fyllan. En rejäl drängfylla må leda till överilade handlingar men den straffar sig i princip omedelbart.
Det lyckliga tillståndet klingar av successivt och till slut står jag där och känner mig blottad, ertappad (oklart av vem) dum och fylld av skam likt en bakfull person som inser att han blir en helt annan person på när han är berusad. När jag har varit lycklig eller glad under en period känner jag ibland i efterhand att jag gjort bort mig, att jag tappat fotfästet och inte varit mig själv. I melankolin, i deppigheten, finns en stabilitet, en jordnära påtaglighet och äkthet jag värdesätter högt. Jag må vara vissen och butter, men världen, livet och musiken blir desto märkbarare och mer direkt. Allt jag utsätts för blir på gott och ont ofiltrerat, koncentrerat och objektivt då inga intryck, i mitt tycke, förvrids eller mattas av i lyckans förrädiska prisma. Detta gäller musiken i synnerhet. Harmonier, beats, basgångar, trumfills, riff, gitarrsolon, stråkar, blåsarrangemang och givetvis texter går rakt in i blodet och blir totalt vitala under en melankolisk episod. Detta tror jag inte händer en lycklig person.
Fortsätt läsa ”Varför njuter jag mer av musik när jag är deppig och njuter jag av att vara deppig för att jag njuter mer av musik när jag är deppig?”
Bluesbloggen 