Det finns vissa saker inom blues, och bluesgitarr, som aldrig upphör att fascinera mig. BB Kings gitarrspel och enastående vibrato är en sådan sak. Jag kan inte förstå det. Jag kan inte förstå hur gitarrist efter gitarrist kan planka det ena Kingsolot efter det andra, utan att riktigt komma i närheten. Gudarna ska veta att Peter Green (Fleetwood Mac) kom nära i slutet av sextiotalet. Ett mer nutida exempel är Otis Grand, som jag i Eslöv för ganska många år sedan nu, satte det en BB King-solot efter det andra. Han är ohyggligt duktig. Men ingen når upp till originalet.
Detta är väl om något ett kvitto på människans individualitet. Fast alla försöker dublicera det BB King gör, är det bara han som kan få det att låta så himmelskt, avslappnat och känsligt.
Bluesbloggen 