Townshend kör på och det gör även jag

Pete Townshend. "Say what??"

Läser att Pete Townshend nu återförenas med The Who, trots sin tinnitus.

– Jag är 66 år. Jag har inte perfekt hörsel, och om jag lyssnar på musik på hög volym eller går på spelningar så har jag en tendens att få tinnitus. Men vem får inte det?, säger han.

Jag hade själv inte ens koll på att han hade slutat i The Who. Detta band som jag nog alltid mest kommer förknippa med Live at Leeds. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla med till bandets rockoperor. Det är bra, men också lite väl barockt, något fåfängt och bombastiskt i anslaget.

Tänker med viss ångest på tinnitus. Snappade upp två läkares samtal på tåget en gång, vid ett av de få tillfällen jag inte lyssnade på min Ipod.

– Ja du, de här mp3-spelarna som folk alltid använder numera. Problemen med dem har bara börjat. Jag får in allt yngre och yngre människor med hörselproblem, berättade den ena.

Jag stirrade ner i golvet med skuld i sinnet. Det är ju märkligt att våra öron inte tål mer. Kass evolution! Hur skulle jag klara tågresorna utan min mp3-spelare? Orka lyssna på folk. Ärligt.

Dag 7: Låt som påminner mig om en plats: Magic Bus

The Who live at Leeds.

Början av högstadiet var på sätt och vis den viktigaste tiden i mitt tonårsliv. Många snackar om gymnasiet, men det tyckte jag var ren skit, i princip. Högstadiet däremot. Då hamnade jag i en bra klass där många hade musik som tillval. Bland annat träffade jag den begåvade Joar vars smått osannolika hippiefarsa Ankan hade en helt sublim musiksamling. För oss var det en ren guldgruva. Detta var några år innan fildelning – och CD-bränning! – kom igång, så det var kassetband, inspelade från Ankans stereo som gällde. Vad jag minns var det ett antal plattor som allt kretsade kring. David Bowies The rise and Fall Ziggy Stardust and the spiders from mars, och The Who:s Live at Leeds från 1970.

Jag kommer speciellt ihåg boogieinfluerade Magic Bus som jag alltid tyckte ekade perfekt mot Augustenborgsskolans tegelväggar när Live at Leeds strömmade ur Joars portabla bandspelare. På ett ställe i en stad i ett sammanhang där få verkade förstå någonting var musiken mer än på bara en förströelse. Det var på blodigt allvar.