I can’t quit you baby – en låt jag gillar

I can’t quit you baby hörde jag för första gången på Led Zeppelins debutalbum från 1969. Jag fann plattan av en ren händelse, i källaren i mitt barndomshem. Otroligt tursamt. Överhuvudtaget är Led Zeppelins debutplatta en stor hyllning till bluesen och jag sögs snabbt in i musiken. Inte helt orättvist är det just Led Zeppelin som säkert många förknippar med låten, även om den spelades in redan 1956 av Otis Rush. Jag tycker Led Zeppelin är det rockband som med störst värdighet gestaltar bluesen. Mest på grund av Jimmy Page men även på grund av Robert Plants röst som ingen vit man i hans generation når upp till. I jämförelse med Led Zeppelin tycker jag till exempel att Rolling Stones framstår som ganska fjantiga, i alla avseenden.

Men självklart ska vi inte glömma Little Miltons version från 1969, som Gov’t Mule så förtjänstfullt lyfte fram när de samarbetade med Little Milton.

Travis ”Moonchild” Haddix – stabil kille

Inte nog med att han har bland de mest pråliga outfits jag skådat (på ett tag), han kan lira också. Travis ”Moonchild” Haddix är en för mig ganska ny bekantskap, men som känns bekväm och helt rätt ganska omgående. Så är det inget revolutionerande han åstadkommer. Men det är bra. Han spelar väldigt mycket i BB Kings anda och plockar även från Little Milton, Freddie King, ja ni fattar. Det är stabil blues med mycket kräm och ”big city”-känsla. Bra röst dessutom.

Little Milton hade allt

Little Milton i full fart 1984.

Lite snabbt, men viktig, om Little Milton. Vilken otroligt komplett bluesartist. Han hade sången, gitarren, drivet, intensiteten, känslan. De tidiga Chessinspelningarna fångar i mitt tycke inte helt upp hans svettiga bulldozerblues. Börja därför gärna med mäktiga livealbumet What It Is: Live at Montreux eller Grit’s ain’t groceries.

Little  Milton slängde sig fritt mellan den finstämda soulballaden, och den nakna BB Kinginfluerade soulbluesen, med en en liten touch av funk.