Grattis till Jimmy Page

1200px-Jimmy_Page_-_A.R.M.S._Concert,_Oakland,_Ca._1983
Jimmy Page. Foto: Andew Smith. 

Ta mig tusan om inte riffkejsaren själv, Jimmy Page, fyller år idag. 72 obegripliga bast fyller han. Han ser, på de bilder jag sett, onekligen fräschare ut än många av sina generationskamrater, ingen nämnd ingen glömd. Och definitivt bättre ut än han borde om man får tro hälften av det som skrivits om honom och hans livsstil genom åren. Extra kul, och kanske än mer relevant, är att han fortfarande spelar bra. Kanske delvis beroende på att han aldrig, med moderna mått, varit en perfektionist, hur mycket än många försöker hävda motsatsen.

Det är ganska svårt att hitta en pigg vinkel på Jimmy Page. Allt är redan skrivet. Utan Jimmy Page ingen Eddie Van Halen, ingen Slash, ingen Tom Scholtz, ingen Steve Vai – behöver jag fortsätta?

Att Jimmy Page dessutom populariserat och fört ut bluesen till en verkligt bred publik är även detta ett känt faktum – led Zeppelins första album var i princip varianter på blues- och folkstandards.

Bästa solot? Det på Since I’ve been loving you. 

 

 

Annonser

Hur har jag kunnat missa JD Simo!

SIMO-1033x1024Förhandslyssnar denna afton på SIMO:s nya album ”Let love show the way”. Låt dig inte luras av den trippiga titeln. Detta är bland det bästa och mest uppfriskande jag hört på väldigt länge. Ok, inte uppfriskande i den meningen att det är fråga om ett bluesmusikaliskt paradigmskifte eller så. Men det är inte långt ifrån. Bandledaren, sångaren och gitarristen JD Simo, blott 30 år gammal (i sammanhanget en fullständig junior) både förvaltar och vitaliserar den – låt oss vara ärliga – tröttaste genren i universum: Amerikansk bluesrock.

Hans gitarrspel är vitalt, totalt obehindrat och bekymmerslöst, rotat i americana, southern rock, Hendrix, Cream, Led Zeppelin, Duane Allman (ja, han använder dessutom Duanes gamla Les Paul, helt sjukt!)  och klassisk blues, typ BB King och Freddie King. Men, inte nog med detta. Jag hör även något färskare influenser som till exempel the Jon Spencer Blues Explosion och kanske även White Stripes. De otaliga förgreningarna till både gammalt och nytt blir aldrig påklistrat eller irriterande. JD Simo har sin eget unika och samlade sound som går rakt in i ryggmärgen.

Han är inte en ung artist som letar efter sitt sound – han hittade det nog redan på BB eller någonstans i morsans mage. Jag tror att det är så det funkar i Nashville.

Som lök på laxen är hans röst mogen, kraftfull och karaktärsfull, men samtidigt precis lagom slyngelaktig och radiovänlig.

J.D. Simo: The Best Guitarist in Nashville?  lyder en rubrik i Guitar World. Nog finns det gitarrister till att gödsla med i Nashville, men nog kunde de ha skippat frågetecknet.

Vilken start på bluesåret 2016! ”Let love Show the Way” kommer ut den 29 januari.

Kolla in denna spelning.

 

 

Gitarrvärlden är innovationsfientlig

Bra, men ful.
Säkert bra gitarr. Men ful.

New York Times summerar smakfullt årets idéer på sin hemsida. Roliga filmer, snygg design! Speciellt gillar jag gitarren som aldrig stämmer ur sig, även om det, som sagt, länge funnits alternativ som dock ansetts vara töntiga och ”sterila”. Jag tror Johnny Winter faktiskt spelar på en sån där gammal 80-talsgitarr numera. Säkert praktiskt, men väldigt fult.
Faktum är att många gitarrer faktiskt är riktigt, riktigt dåliga i det avseendet. Som min Telecaster Thinline. Stallet är riktigt omodernt och gör det omöjligt att intonera gitarren. Ändå har gitarren knappt tio år på nacken, och ändå gav jag över 10 000 kronor i nypris, fast jag visste att gitarren i princip är skit. Mem den är ”charmig”.

Continue reading ”Gitarrvärlden är innovationsfientlig”