Vet inte om ni känner till det men blues är lite min grej, förutom Morrissey och The Smiths. Så jag jag känner mig manad att skriva lite om julen – och bluesen. En inte helt given kombination. Julen är glädjens högtid. Och även om jag tycker att bluesen fått väl dåligt rykte om sig för att endast uttrycka svårmod och elände, kan man ändå konstatera att julen utgör en väl glättig kuliss till bluesen, som rent musikaliskt är ganska svår att julanpassa. Att lägga in bjällror och julklanger gör sig helt enkelt inte. Istället blir julbluesen, med en del undantag, blues i dess mest extrema parodiska form.
Då bluesen, för att uttrycka sig väldigt svepande, behandlar tillståndet att ”inte ha”, blir julbluesen ett väldigt tydligt uttryck för just detta förhållande. Lika mycket som julen är en glädjens högtid för de som redan har (kärlek, pengar, status) är det också en tråkig högtid för de som inte har.
Klyftorna, om man så vill, blir inte större, men däremot betydligt tydligare, vilket bluesen kommunicerar.
Christmas in jail, ain’t that a pain, sjunger Leroy Brown.
Men, visst finns det mer publikt tilltalande inslag, som till exempel bluesrockarna Fabulous Thunderbirds Winter Wonderland. Cajunblues som svänger som fanken!
Jag gjorde en spotifylista jag hoppas kunna uppdatera nu under julen:
julblues
Bluesbloggen 