Tips på helt ok musikdokumentärer under mellandagarna

Själv ska jag arbeta under dagar som kommer härnäst. Men du kanske är en beräknande person och har tagit ledigt? Och så känner du nu helt plötsligt att du behöver fly undan familj och eventuella svärföräldrar? Här har du några schyssta filmtips! Bara dokumentär, sånär som på ett tips.

What happened, Miss Simone?

Ok, sent på bollen här. Men detta är i alla en kritikerrosad, gripande och djup dokumentär som berättar historien om Nina Simones märkliga karriär. Uppgången, fallet och comebacken. Finns på Netflix. (Det är mitt mest hippa tips. Nedan hittar du mest snask.)

Beware of Mr Baker

Helt jävla omistlig! Jag har bloggat om den förut. Det bästa av allt: finns på Youtube. Dock sådär kvalle. Bästa citatet: ”John Bonham couldn’t swing a bag of shit”.

History of the Eagles

Alltså, det handlar om the Eagles och om bandmedlemmar som ännu inte hunnit dö. Med detta i beaktande: Ganska uppriktigt och tell it all. Finns på Netflix.

Beware of Mr Baker indeed!

Ska ni se bara en musikdokumentär denna sommar, hade jag valt den fantastiska Beware of Mr Baker, av Jay Bulger.

Det vore säkert frestande att göra en dokumentär som fokuserar på en galen, arg och skrev gammal gubbe som bor på undantag i Sydafrika. Men faktum är att denna dokumentär faktiskt har siktet inställt på ett syfte: att berätta historien om en av världens absolut bästa trummisar, någonsin.

Historien tar oss tillbaka till 50-talet då Ginger Baker inledde sin karriär som jazztrummis i London, hur han bildade Cream med Eric Clapton och Jack Bruce, hur han plötsligt flyttade till Afrika och byggde en studio där, hur han bad sin son att dra åt helvete. Dokumentären avslutas med misshandel medelst en käpp.

Ok. Han är kanske liten galen. Inte bara som trummis, men man kan inte få allt.

Som bäst är han när han, totalt orättvist, dissar John Bonham: ”He couldn’t swing a bag of shit”.

Det bästa är att dokumentären finns på Youtube, med bra upplösning och ljud!

Trumintron jag minns

Mike Joyce – The Queen Is Dead

Man kan nog inte påstå The Smiths sound var speciellt beroende av trummisen Mike Joyce – bandet hade varit lika stort med eller utan honom. Men på titelspåret till The Queen Is Dead briljerar han och tar plats. Låten är varken ”rock”, ”punk” eller rhytm and blues. Den är något helt annat, och The Smiths allra råaste alster.

Ronnie Tutt – C.C Rider

Ok. Tekniskt sett skulle man kunna säga att själva introt till C.C Rider är  Richard Strauss Also sprach Zarathustra. Men skit i det. Ronnie Tutt gör ett fenomenalt jobb på C.C Rider, och på allt annat som Elvis Presley spelade in under sin för övrigt underskattade 70-tals-era.

Alex Van Halen – Hot For Teacher

Möjligen förknippar många och med all rätt Hot For Teacher med Eddie Van Halens trendsättande tappinglick. Men Alex Van Halens intro går inte av för hackor, och han håller drivet uppe genom hela låten.

John Bonham – Rock n’ roll

Ok, inte heller detta ett direkt intro. Men de första takterna är så viktiga, och John Bonham visar direkt var skåpet ska stå.

RUN-DMC/Aerosmith – Walk this way

Förklaring är väl ändå överflödig?

Iggy Pop – Lust for life

Jag är ingen stor beundrare av Iggys musik (får man ens säga så?), men just denna låt, och dess intro, sätter igång livsandan till exempel en fredagseftermiddag, precis timmarna innan man knäcker första bärsen.