Etikett: Jimi Hendrix

Hur har jag kunnat missa JD Simo!

SIMO-1033x1024Förhandslyssnar denna afton på SIMO:s nya album ”Let love show the way”. Låt dig inte luras av den trippiga titeln. Detta är bland det bästa och mest uppfriskande jag hört på väldigt länge. Ok, inte uppfriskande i den meningen att det är fråga om ett bluesmusikaliskt paradigmskifte eller så. Men det är inte långt ifrån. Bandledaren, sångaren och gitarristen JD Simo, blott 30 år gammal (i sammanhanget en fullständig junior) både förvaltar och vitaliserar den – låt oss vara ärliga – tröttaste genren i universum: Amerikansk bluesrock.

Hans gitarrspel är vitalt, totalt obehindrat och bekymmerslöst, rotat i americana, southern rock, Hendrix, Cream, Led Zeppelin, Duane Allman (ja, han använder dessutom Duanes gamla Les Paul, helt sjukt!)  och klassisk blues, typ BB King och Freddie King. Men, inte nog med detta. Jag hör även något färskare influenser som till exempel the Jon Spencer Blues Explosion och kanske även White Stripes. De otaliga förgreningarna till både gammalt och nytt blir aldrig påklistrat eller irriterande. JD Simo har sin eget unika och samlade sound som går rakt in i ryggmärgen.

Han är inte en ung artist som letar efter sitt sound – han hittade det nog redan på BB eller någonstans i morsans mage. Jag tror att det är så det funkar i Nashville.

Som lök på laxen är hans röst mogen, kraftfull och karaktärsfull, men samtidigt precis lagom slyngelaktig och radiovänlig.

J.D. Simo: The Best Guitarist in Nashville?  lyder en rubrik i Guitar World. Nog finns det gitarrister till att gödsla med i Nashville, men nog kunde de ha skippat frågetecknet.

Vilken start på bluesåret 2016! ”Let love Show the Way” kommer ut den 29 januari.

Kolla in denna spelning.

 

 

Jimi Hendrix la sig aldrig på defensiven

Jimi Hendrix.
Jimi Hendrix.

Jag läser att Jimi Hendrix, för vilken gång i ordningen?, utsetts till världens bästa elgitarrist av en jury bestående av bland annat Eddie Van Halen och Jeff Beck. Hur dessa herrar rangordnar sig själva i elgitarrens kanon framgår inte. Men att Jimi Hendrix är den främsta är svårt att argumentera emot. Med tanke på vad han gjorde, hur han gjorde det, när han gjorde det och vad andra hade gjort innan.

Själv har jag länge haft en ambivalent inställning till Jimi Hendrix och hans musik. Även om jag förstår att han är en briljant musiker, är det så mycket som stör, förstör och förtar nöjet av att upptäcka hans musik. När det gäller Hendrix kan man säga att journalisterna och herrarna i skinnväst gjort gemensam sak. De har alla bidragit till ikoniseringen , glorifieringen och ”omänskliggörandet” av honom, vilket gör det tämligen omöjligt att närma sig honom med någon som helst öppenhet. Detta är kanske lite ironiskt, för om det är något som utmärker Hendrix sätt att spela gitarr är det just det mänskliga och bristerna, i ordets allra mest positiva bemärkelse. Hendrix nöjde sig aldrig med att spela lika bra som under gårdagen. Han vill alltid leta sig framåt, bli bättre och hitta något annat. När jag lyssnar på hans liveinspelningar hör jag en blues- och rockmusiker som ständigt klev ur sin ”comfort zone”. Han spelade hela tiden på gränsen till vad han själv behärskade och la sig aldrig på defensiven vilket ledde till en och annan sur ton, att han kom av sig i ibland (men typ mycket sällan.)

I detta avseende har hans en hel del gemensamt med sina samtida kollegor. Jimmy Page, Mike Bloomfield och Eric Clapton (speciellt när han spelade i Cream) är tre gitarrister som alla pressade sig till det yttersta för att undvika upprepning och färden i gamla hjulspår.

Istället har jag alltid valt att söka mig bakåt, till den musik som inspirerade Jimi Hendrix. Därför är det så roligt att lyssna på honom idag. Att märka hur allt han gör är så tydligt rotat i bluesen – men ändå något helt nytt. Lyssna på Red House och hör Albert King. Lyssna på oktavsolot i Hendrix version av All along the watchtower  och hör Wes Montgomery. 

Bob Dylan låter bättre när andra sjunger

Bob Dylan. Helt enkelt.
Bob Dylan. Helt enkelt.

Så fyller Bob Dylan 70 bast. Grattis. Själv har jag en minst sagt avspänd relation till Bob Dylan. Jag har nog egentligen inte hört mycket mer än hitsen, och det låtar jag tycker är bäst är de som andra medverkar i. Till exempel tycker jag The Band lyfte Forever young något grymt i The Last Waltz. Och hur ofta Bob Dylan än spelar All Along the Watchtower live, tillhör låten ändå Jimi Hendrix. Detsamma gäller It ain’t me babe och Girl from North Country, som Johnny Cash framförde med den äran.

Men vilka låtar. Hatten av. För eller senare kommer väl även jag trilla dit.