Vem äger rätten till bluesmusiken?

Johnny Winter. Extremt vit. Extremt mycket blues. Foto: Bob Sanderson

Vem äger musik? Vem äger rätten att konsumera en viss typ av musik, vem äger rätten att utöva den, och i förlängningen att göra den till sin egen?

I någon slags hushållsjuridisk mening är det enkelt att besvara dessa frågor. Ingen kan hindra mig att skråla med i vilken progglått som helst, oavsett mina politiska övertygelser. Ingen kan förbjuda mig att älska Ebba Grön och rösta på Moderaterna. Ingen kan hindra mig att leva på råbiff, bära päls och ändå älska Morrissey. Ingen kan äga musiken. Jag gör vad jag vill.

Men i praktiken är frågan högintressant inom musikvärlden i allmänhet, och inom bluesvärlden i synnerhet.

Det hela började med att jag slogs av föraktet mot ekvilibrismen när jag började försöka spela blues som 18-åring, och träffade andra musiker på konserter och bluesjam. Nej, jag menar inte att jag visade tendenser till till  att någonsin uppnå teknisk perfektion, vilket nog var lika bra, insåg jag snart.