På Paul Gilbert växer ingen mossa

Det är inte helt ovanligt att framgångsrika artister och musiker hittar sin stil och sedan håller fast vid den resten av karriären. Detta gäller gitarrister i synnerhet, och kanske särskilt de hårdrocksgitarrister som hade sin storhetstid under 80-talet, ingen nämnd ingen glömd men jag tror ni fattar.

Generisk bild

Paul Gilbert är ett fett undantag. Han inledde på allvar sin karriär med metal/cirkus-gitarrbandet Racer X för att sean bilda Mr Big i slutet av 80.talet, ett band som både var musikaliskt fulländat OCH skrev poplåtar som ibland kan mäta sig med de allra bästa.

Ska man se Rock of ages?

Nej, får man tro Fredrik Strage bör man inte gå och se Rock of ages, som snart har premiär. Tydligen ska filmen vara Disneyfierad och tillrättalagd, och dessutom utelämnar den band från Sunset strip-epoken under 1980-talet.

Fair enough. Mina förväntningar är lågt ställda. Jag förväntar mig i bästa fall en saga, någon timmes underhållning. Tom Cruise som vardande rockstjärna? Jag är tveksam, men är öppen för att bli överraskad.

Vem i hela friden köper CD-skivor?

Balls to the wall kom ut samma år som jag föddes. 1983. Det är stort!

Jag har just börjat utforska den för mig nya Spotifyappen/tjänsten Tunigo. Jag tycker det verkar vara en bra och smidig tjänst för att dela musik med människor man inte annars träffar. Lovande! Halva grejen med Spotify är ju att dela och att upptäcka ny musik. Man blir helt klart ännu mer motiverad att betala sina 99 kronor i månaden för Spotify, en musiktjänst som helt har revolutionerat min musikkonsumtion. I fråga om bredd och givetvis ekonomi.

Jag ska flytta om mindre än en månad och har packat ner alla mina CD-skivor. Min inställning är klar: skiten ska väck. Trots att anförskaffningsvärdet av dessa själlösa plastbitar uppgår till jag vet inte hur många tusen. Jag kan inte för mitt liv förstå människor som köper musik på CD som går att få digitalt via till exempel Spotify eller Itunes. CD-skivor är fula. Ljudet är enligt mig inte bättre än det man kan ladda ner digitalt.

LP-skivor är en helt annan fråga. Där har jag betydligt större bryderier. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra av mina LP-plattor. Jag som inte ens äger en LP-spelare i nuläget. Men jag vet inte. Ta bara Accepts Balls to the wall på vinyl. Det omslaget skojar man inte bort. Jag har dessutom mött Udo. Skoja bort det om du kan.

Gary Moore – gudabenådad ambassadör för bluesen

Gary Moore - född till att spela blues.

Det finns naturligtvis mycket kvar att säga om Gary Moore som nu är död. Han är en legend. En stilbildande inflytelserik gitarrist som säkert har inspirerat tusentals tonåringar till att köpa en gitarr. Och sedan låsa in sig på pojkrummet (tyvärr handlar det oftast bara om pojkar) för att sedan öva, öva, öva. Vem vill inte sätta Still got the blues och Parisienne Walkways ton för ton?

Den omåttligt begåvade Helsingsborgsgitarristen Magnus Olsson nämner Gary Moore som en förebild och inspiratör. Jag tror han på ett gitarrforum en gång skrev något i stil med ”Gary Moore är bäst i världen på att vara Gary Moore”.  Ganska summerande! Man känner igen Gary Moore. Han stod ut från mängden.

Det jag först och främst tänker på när man nämner Gary Moore är TON. Den feta bluesiga tonen fanns där alltid, även i de mest flyhänta hårdrockseskapaderna. Inte konstigt alls utan helt logiskt då Gary Moores stora källa till inspiration var Peter Green.  Fleetwood Macs leadgitarrist som ordförande BB King utnämnde till den bästa vita bluesgitarristen där någon gång under 60-talet. Vilket ju borde gjort Green mer än stolt då hans gitarrspel till 90 procent bestod av en uppsättning BB King-fraseringar.