Jag har blivit den där bloggaren som inleder varje inlägg med en ursäkt för att han bloggar så sällan. Just nu skyller jag på att jag har sålt min lägenhet, köpt en annan och snart måste mellanlanda hos morsan, för att sedan, äntligen, flytta in på Skomakaregatan i Malmö i juni. Jag längtar!
Mycket grejer har man. Det upptäcker man när man ska flytta. Jag funderar lite på att sälja den Gretsch jag terapiköpte i somras. Det är en jättebra gitarr, men den samlar för tillfället mest damm.
En gitarr jag aldrig någonsin kommer att avyttra är min Gibson ES 335:a. Jag kan inte helt greppa att jag faktiskt äger denna fulländande pjäs. Förvisso en nyproduktion, så den imponerar inte på vintagebögen, men jag skulle inte byta den ens mot en Fender Stratocaster från 1950-talet – om man nu ska jämföra äpplen och päron. ES 335:an är en av få elgitarrer tillverkade i USA jag faktiskt tycker är riktigt prisvärd. Billig, rentav. Det är förvisso en halvakustisk pjäs som rimligen inte lämpar sig för trash metal och liknande excesser, men i övrigt klarar den det mesta. Vilket musikhistorien visar. Larry Carlton – ”Mr 335” – använder en till sin slicka jazz. BB King har en. Chuck Berry har en. Alvin Lee spelade på en. Eric Clapton under Cream-eran, men även några år senare. Gary Moore utförde underverk med en 335:a.
Bluesbloggen 