Aynsley Lister – britt med bra bett

Aynsley Lister. Foto: Tim Ellis.

Jag gillar när jag surfar runt på Spotify och tror mig upptäcka en ”ny spännande och ung artist”. För att sedan upptäckta av vederbörande har släppt över tio album och två live-DVD:er. Som med Aynsley Lister från England. Jag kan, efter ytligt lyssnande, konstatera att det inte rör sig om patriotisk brittisk blues i Creams eller tidiga Fleetwood Macs anda. Lister håller sig relativt trogen den amerikanska Texasbluesrocken. Utan att för den skull spela över eller överanvända wah wah-pedalen vilket ju helt ärligt är ganska vanligt i genren.

Visst är det ganska mycket Stevie Ray Vaughan över Aynsley Lister. Men inte bara. Han spelar melodiskt, dynamiskt, med bett och med god känsla för feeling. Som på covern av Purple rain.

Scoundrels återupplivar den brittiska bluesvågen

Den brittiska bluesvågen är inte död. Upptäckte alldeles nyss Scoundrels, ett bluesrockband från London. De släppte sitt debutalbum 2011, så jag är säkert sent ute. Men, i vilket fall tycker jag detta är riktigt bra. Det är modernt, det är inte vintage utan här och nu. Men väldigt mycket blues, soul och gammal rock n’ roll.

Som The Hives, till exempel, med den skillnaden att de här grabbarna kan lira på riktigt.

Jag skulle kunna spela detta för mina mer modernt inriktade bekanta. Och vi skulle alla ha trevligt tillsammans.

 

2000-talets bästa är död: Ha det bra Amy Winehouse

Men vad är det som händer? Jag vet att folk dör varje dag. I synnerhet i sviterna av drog- och alkoholmissbruk. Det är oerhört vanligt. Ändå känner jag mig ikväll extra ledsen över att Amy Winehouse är död. Jag känner mig ledsen för att musiken – och inte minst bluesen – har förlorat en stor begåvning.

För mig var  Amy Winehouse en artist som bara nosade på sin egen potential. Hon hade, i mitt tycke, passerat Janis Joplin både i fråga om röst och karisma, och skulle, om inte drogerna hade kommit i vägen, tagit rygg på de verkligt stora. Aretha Franklin, Etta james, Diana Ross. You name them. Hennes röst ÄR blues.

Så bra var hon. Och tänk så bra hon skulle ha blivit.

Sorgligt. Inte minst för anhöriga.

Ha det bra däruppe! ❤

The thick of it – roligt, vasst, engelskt

Jag har upptäckt en för mig ny brittisk serie som jag tror kommer hålla mig sällskap åtminstone januari ut. The thick of it är en brittisk svart komedieserie som utspelar sig i den brittiska regeringens innersta. Tänk dig en modern motsvarighet till Yes minister. Eller möjligen en uppskruvad, rolig, kvickare version av Vita Huset, där man förstår vad skådisarna faktiskt säger. Minnesvärt citat:

”All I do: I work, I eat, I shower, that’s it. Occasionally I take a dump, just as a sort of treat. I mean that really IS my treat. I sit there and I think – no, I’m not gonna read the New Statesman, this time is just for me. This is quality time just for me. Is it normal? ”