Tips på helt ok musikdokumentärer under mellandagarna

Själv ska jag arbeta under dagar som kommer härnäst. Men du kanske är en beräknande person och har tagit ledigt? Och så känner du nu helt plötsligt att du behöver fly undan familj och eventuella svärföräldrar? Här har du några schyssta filmtips! Bara dokumentär, sånär som på ett tips.

What happened, Miss Simone?

Ok, sent på bollen här. Men detta är i alla en kritikerrosad, gripande och djup dokumentär som berättar historien om Nina Simones märkliga karriär. Uppgången, fallet och comebacken. Finns på Netflix. (Det är mitt mest hippa tips. Nedan hittar du mest snask.)

Beware of Mr Baker

Helt jävla omistlig! Jag har bloggat om den förut. Det bästa av allt: finns på Youtube. Dock sådär kvalle. Bästa citatet: ”John Bonham couldn’t swing a bag of shit”.

History of the Eagles

Alltså, det handlar om the Eagles och om bandmedlemmar som ännu inte hunnit dö. Med detta i beaktande: Ganska uppriktigt och tell it all. Finns på Netflix.

Kommer någon någonsin överträffa Hysteria?

Hysteria.

Spanade igår kväll in denna mycket trevliga och djuplodande dokumentär som handlar om hur Def Leppard, trots att mycket gick emot dem, lyckades spela in en helt fantastiskt efterföljare till 1984 års Pyromania. Med mycket gick emot dem menar jag till exempel att trummisen Rick Allen förlorade en arm i en bilolycka och tvingades lära sig spela trummor på ett helt nytt sätt, att demonproducenten Robert John ”Mutt” Lange, hoppade av, för att sedan hoppa på igen och att hela bandet helt uppenbarligen led av grym prestationsångest. Eller snarare: En envis drift att spela in världens bästa rockalbum. Ett album som inte bara är ett rockalbum, utan som även når ut till en marknad som annars kanske mest köper Phil Collins eller Elton Johns album. Möjligen en inte helt lätt balansgång.

Men Def Leppard lyckades. Hela albumet är, som nämns i dokumentären, ett Best of album utan brister. Första singeln Animal satt som en fläskläpp och resten är historia.

Bandets ambition var att spela in ett album lika komplext, välproducerat och polerat som Queen i bandets mest slicka ögonblick. Och de lyckades. Lyssna till exempel extra noga när Joe Elliot och Phil Collen går igenom de gamla mixarna. Det blir väldigt uppenbart att Hysteria är ett album som befinner sig på en helt annan nivå en den andra sleazerock som producerades under samma epok.

Phil Collen – denna undervärderade gitarrist – blommade verkligen ut på Hysteria, trots eller kanske på grund av att hans solon skalades av och förenklades under inspelningarna. Inspelningarna fodrade inte räcersolon.

Hysteria var också det sista albumet Steve Clark spelade på. Han dog 1991, i en överdos.

Frågan jag ställer mig: kommer något liknande att spelas in? Finns det fortfarande utrymme för denna typ perfektion, och segdragna envishet inom rockmusiken 2012?

För dig som gillar ”gear talk”.

Sommarfilmstips: Hysteria: The Def Leppard Story

Jag har semester. Även från bloggandet. Lite i alla fall. Satt/låg igår kväll och tryckte i mig youghurtglass med chokladsås och kollade på Hysteria: The Def Leppard Story. Jag är sällan helt förtjust i dramatiseringar av bands karriärer – verkligheten öveträffar oftast dikten – men detta var väl spenderade 90 minuter. Inget mästerverk, men väl en hyfsad skildring av det brittiska metalbandet som nådde den absoluta toppen under 1980-talet. Allt finns med. Rick Allen som förlorar armen i en bilolycka men lyckas kämpa sig tillbaka, interna bandbråk och spänningar, brudar och en rejäl dos alkoholism, som tyvärr skulle bli Steve Clarks alldeles för tidiga död 1991.