Tänk om han bara hade fått några år till?

Plattornas platta.

Vad säger man? Ena dagen finns en gigant, en konstant att räkna med. Nästa dag inte alls. Det är omöjligt att överskatta David Bowies inflytande på all popmusik som har producerats från 1970-talets början och framåt.

Mitt mest personliga minne stammar från min högstadietid, jag skulle tro från sjunde klass. Jag och min kompis Joar hade precis på allvar upptäckt popmusikens kraft, och vi samsades om att lyssna på blandband som Joar hade spelat in från sin farsas LP-samling. Två kassetter stod ut: The Who:s Live at Leeds och inte minst the Rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars med David Bowie. Joar, som ständigt låg steget före, hade dessutom lärt sig hela låten – ish – på gitarr. Således var också Ziggy Stardust den första låt jag lärde mig på gitarr. Något år senare lärde jag mig att den fenomenala gitarristen hette Mick Ronson, och att hans sista verk kom att bli produktionen av Morrisseys Your Arsenal från 1992, där Morrissey (min husgud om någon missat det), för övrigt, stjäl minst sagt frisk från Bowie på I know it’s gonna happen someday. Som Bowie dessutom gjorde en cover på något år senare.

Är Bowie blues? Ja, mer än vad många kanske fäster vikt vid. Jag såg igår denna dokumentär på SVT Play. I den framgår det tydligt att Bowies karriär fick en rejäl injektion i mitten av 1970-talet då han åkte till USA och började samarbeta med svarta musiker. Funkiga Young Americans är ett exempel. Superhiten Let’s Dance (där allas vår Stevie Ray Vaughan lirade gitarr!) ett annat.

Musikvärlden blir sig aldrig lik. Men, samtidigt, vilket produktivt liv. Och vilken final det blev. Jag lyssnade igår på Blackstar, en stark och värdig men samtidigt sorglig historia. Värdig och stark då jag inte kan tänka mig ett bättre avslut, ett bättre farväl. Sorglig då Bowie lyckades förnya sig in i det sista. Tänk om han bara hade fått några år till?

Läs även Fredrik Strage: 10 Bowiefaser vi aldrig kommer att glömma. 

 

Tips på helt ok musikdokumentärer under mellandagarna

Själv ska jag arbeta under dagar som kommer härnäst. Men du kanske är en beräknande person och har tagit ledigt? Och så känner du nu helt plötsligt att du behöver fly undan familj och eventuella svärföräldrar? Här har du några schyssta filmtips! Bara dokumentär, sånär som på ett tips.

What happened, Miss Simone?

Ok, sent på bollen här. Men detta är i alla en kritikerrosad, gripande och djup dokumentär som berättar historien om Nina Simones märkliga karriär. Uppgången, fallet och comebacken. Finns på Netflix. (Det är mitt mest hippa tips. Nedan hittar du mest snask.)

Beware of Mr Baker

Helt jävla omistlig! Jag har bloggat om den förut. Det bästa av allt: finns på Youtube. Dock sådär kvalle. Bästa citatet: ”John Bonham couldn’t swing a bag of shit”.

History of the Eagles

Alltså, det handlar om the Eagles och om bandmedlemmar som ännu inte hunnit dö. Med detta i beaktande: Ganska uppriktigt och tell it all. Finns på Netflix.

Dag 20: En låt jag lyssnar på när jag är arg: Under Pressure

Denna känns svår, eftersom jag just nu är ganska glad, överlag. Livet ser, på det stora, ganska ljust ut för tillfället. Stora saker hägrar. Jag ska flytta till Stockholm och dessutom bli sambo med en underbar tjej, för att bli något privat.

Jag kan lätt rada upp låtar jag lyssnar på när jag är ledsen (Blues, och Morrissey…), men arg? Igår såg jag den underbara filmen It’s kind of a funny story med underbara Zach Galifianakis. Filmens bärande tema är varken ilska eller vrede, men den finns där, och ventileras rent musikaliskt i en underbart drömskt scen där huvudrollsinnehavarna brister ut i skönsång. Låten? Under pressure, så klart. Den lättar onekligen på trycket.

Se filmen!

Dag 7: Låt som påminner mig om en plats: Magic Bus

The Who live at Leeds.

Början av högstadiet var på sätt och vis den viktigaste tiden i mitt tonårsliv. Många snackar om gymnasiet, men det tyckte jag var ren skit, i princip. Högstadiet däremot. Då hamnade jag i en bra klass där många hade musik som tillval. Bland annat träffade jag den begåvade Joar vars smått osannolika hippiefarsa Ankan hade en helt sublim musiksamling. För oss var det en ren guldgruva. Detta var några år innan fildelning – och CD-bränning! – kom igång, så det var kassetband, inspelade från Ankans stereo som gällde. Vad jag minns var det ett antal plattor som allt kretsade kring. David Bowies The rise and Fall Ziggy Stardust and the spiders from mars, och The Who:s Live at Leeds från 1970.

Jag kommer speciellt ihåg boogieinfluerade Magic Bus som jag alltid tyckte ekade perfekt mot Augustenborgsskolans tegelväggar när Live at Leeds strömmade ur Joars portabla bandspelare. På ett ställe i en stad i ett sammanhang där få verkade förstå någonting var musiken mer än på bara en förströelse. Det var på blodigt allvar.