A slave to the money then you die – men liket lever

Jo, jag finns kvar och musiken är knappast mindre betydelsefull än tidigare. Tvärtom. I svåra tider blir musiken, och litteraturen i mitt fall, minst lika viktig. På sistone har jag bland annat funnit någon slags märklig tröst i Stig Larssons litteratur (Läs i första hand inte När det känns att det håller på ta slut, utan hellre den betydligt intimare Avklädda på ett fält), men det är givetvis inte därför jag skriver detta blogginlägg.

Intressant fakta. Jag upptäckte precis häromdagen hur otroligt fantastiska the Verve är i alla avseenden. Musikaliskt och rent låtmakarmässigt. Jag älskade Urban Hymns redan när den kom ut 1998, men tappade sedan intresset. Oklart varför i detta nu. Hela deras katalog är givetvis fullkomligt utan fel.

Så märkligt, ja jag kan inte säga annat än märkligt, att deras mest kända låt på det stora hela summerar min nuvarande situation i livet:

You’re a slave to the money than you die

Alltså lite märkligt ändå! Men, musiken har räddat mig spirituellt, och rent konkret, förr. Det kan väl hända igen.

Tills dess, njut av denna fantastiska spelning!

Annonser

Smakfullt och organiskt av Noel Gallagher

Han har bra gitarrsmak, Gallagher.
Han har bra gitarrsmak, Gallagher.

Noel Gallaghers låtskrivande har verkligen kommit en bit sedan hans Oasis debuterade 1993. Deras tidiga plattor var verkligen en käftsmäll. Bra popdängor som sätter sig direkt, och ett gitarrspel som biter sig fast. Noel Gallagher har aldrig fått sitt erkännande som gitarrist. Med viss rätt. Det pentatoniska manglandet är inte alltid smidigt och sällan nyskapande. Men det funkar! Och ackorden i Wonderwall och Champagne Supernova är mumma. Enkelt ja, men även till exempel Johnny Marrs främsta inspelningar är enkla. Det som utmärker både Noel Gallagher och Johnny Marr är egentligen inte riffen Eller ”chopsen”, utan snarare det som pågår bakom. Att låta samma toner ringa genom hela ackordföljden (det heter säkert något speciellt), som i Wonderwall eller There is a light that never goes out, är helt enkelt föredömligt.

Jag tycker Noel Gallaghers nya platta är riktigt bra. Det är ett ganska gammeldags album som inte direkt bjuder på några radiohitar, men som kommer ut till sin rätt när man lyssnar på det i sin helhet. Välkomponerade och täta alster med viss Beatleskänsla. En organisk brittisk trädgårdskänsla omger albumet.

Smakfullt!

Läs en intervju med Noel Gallagher i DN.

Dag 16: En låt jag älskade men nu hatar: Trash

När jag första gången hörde Trash med Suede är min systers klockradio insåg jag att jag var med om något stort. Vad var det jag hörde? Musse Pigg på speed med elgitarr? I vilket fall. 1996 insåg jag, 13 år gammal, att Suede och inte Oasis var det största britpopbandet. De var lite coolare, lite mer sofistikerade, lite bättre. Oasis var var pubrock. 1990-talets Status Quo.

Idag tycker jag inte så alls. Jag tycker det är Oasis som skrev de oförglömliga hitsen. Låtarna som i längden håller, just eftersom bandet aldrig försökt vara något annat än just 1990-talets Status Quo.

Suede tycker jag inte har åldrats väl. Jag menar inte bara att plattorna efter Coming Up inte håller måttet. Jag menar att bandets samtliga plattor åldrats utan värdighet. Det är som att jag rent visuellt ser musiken ruttna om jag stirrar noga på den blanka CD-skivan. (Eller är det jag som åldras?)
Brett Andersons pretentiösa nödrim och forcerade metaforer saknar djup, träffsäkerhet och mening. Ett töcken av drogromantik och inget annat. När jag idag hör Trash eller någon annan av bandets hits känner jag mig mest lite generad. Speciellt de få gånger jag är ute och verkligen märker hur dansgolvet lever upp när the Beautiful ones spelas. Grow the fuck up, säger jag och tränger mig djupare in mot baren. Jag skäms inför gud, å mina medmänniskors vägnar. Jag skäms också över att jag, för länge sedan, försökte efterlikna Brett Andersons katastrofala Hitlerjugendfrisyr.

Jag tycker mest att Suede, Blur och Pulp (dessutom!) är ytliga slyngelband utan själ och hjärta, som blev just de enkla produkter de från början ansåg sig stå i opposition mot.

Oasis må vara förutsägbara och allt annat än nydanande rent musikalisk och textmässigt. Men de är ärliga. På riktigt.

Britpopen. Hoppas du dör, som vi säger i Malmö.

Kompis med underskattad indiehjälte

Genes första platta är sjukt bra.
Genes första platta är sjukt bra.

Martin Rossiter är en ypperligt skön kille som har fattat grejen med sociala medier. Under 90-talet var han sångare i grymt underskattade Gene (att bandet, som ju gjorde allt rätt inte fick lika mycket uppmärksamhet som hopplöst daterade Suede är en gåta), men sedan dess har hans karriär, på det stora hela, stått ganska stilla. Livet kom väl emellan. Han har arbetat som musiklärare, fått barn och hela den biten.

Därför blev jag minst sagt förvånad när jag i somras kollade min Facebook på ett vandrarhem i Kraków. En vänförfrågan. Från ingen mindre än Martin Rossiter. Var detta på allvar? Var det han? Ja, det var det.
Varför han addade mig? Mycket mest troligen för att jag några veckor tidigare gått med i gruppen  GENE (UK BAND) APPRECIATION GROUP på Facebook.
Martin Rossiter jobbar sympatiskt. Istället för att vänta på att fansen ska adda honom, addar han dig. Han är rolig, sympatisk och svarar på folks inlägg. Som en ”vanlig” kompis på Facebook helt enkelt.

Snacka om att jag kommer köpa den där soloplattan som jag hoppas kommer snart…

Gene, som sagt. Vilket band.