Among lynx – en tidlös käftsmäll

Among Lynx. Foto: Lennart-Brorson

I pressreleasen beskrivs Among Lyx som ”ett band i tiden 2019, med kraftfulla feministiska texter och en musikalisk käftsmällsattityd.”

Jag kan inte särskilt mycket om den nya tidens feminism (inte så mycket om den gamla heller) men jag tror och hoppas att jag kan lite om blues och rootsmusik. Och detta är riktigt bra. Riktigt fett.

Musiken är förvisso i tiden, kraftfull och i synnerhet vital, men minst lika mycket är den tidlös och klassisk. I Evami Ringqvists lät jazzanstrukna röst plockar jag upp hintar av både Beth Hart och Courtney Love, och Moa Brandts gitarrlirr är smutsigt och stöddigt samtidigt som det vittnar om smakfull know how och medveten återhållsamhet.

Dessutom: I och med  Elin “Luffar Lo” Öbergs mäktiga munspel är det ofrånkomligt att tänka att Sverige nu har en ny munspelsdrottning.

Bandet har precis släppt sin nya stöksingel Shameless och det finns en hel del annat material att lyssna in på Spotify.

Shameless.

Jag inser snabbt att detta är ett genuint begåvat och mångsidigt band som utan att det blir kantigt och forcerat lyckas blanda blues, rootsrock, pop och soul. De verkar dessutom vara provocerande unga och har således framtiden för sig.

Inga tour dates planerade i Malmö vad jag kan se, men bandet skulle passa in helt perfekt på mitt stamhak Folk & Rock.

Jag lägger till Josh ”Joshua Ray” Goosh i bevakningslistan

Stötte på denna remarkabla bluesvideo från bluestävlingen ”King of the blues”, anno 2009. Snubben heter Josh ”Joshua Ray” Goosh, och är idag 24 år gammal, vilket om jag inte räknar helt fel betyder att han inte var äldre än typ tolv, eller något, i videon nedan. Vilken player! Jag tar ingen notis om de pajaser i kommentarsfältet som refererar till hans stil som ”shred” eller liknande. Nä. En grym och mogen bluesrocker är vad han är.

Han har spelat med Beth Hart och turnerar tydligen med Shania Twain. En att hålla koll på!

Allt är som vanligt med Joe Bonamassa

Joe Bonamassas nya platta heter Different shades of blue och på det stora hela låter allt som vanligt, vilket är positivt. Bonamassa är trogen bluesen, kanske mer än på länge då detta album är något mer rootsy än de senaste albumen. Om man undantar samarbetet med Beth Hart som nog pekade lite åt den riktning Bonamassa vill ta.

Jag är nöjd!

Hart och Bonamassa – en perfekt kombo

Jag har aldrig var helt hundra på Beth Harts solokarriär överlag. Lite för mycket middle of the road.

Men tillsammans med Joe Bonamassa uppstår ljuv bluesmagi. Deras senaste samarbete heter Seesaw och är inget undantag. Detta är en muskulös historia, en härlig bridgeblandning med jazz, swing och blues, såklart.

Joe Bonamassa är något mer återhållsam än vanligt vilket jag uppskattar. Det känns nästan som att han letar sig tillbaka något i musikhistorien. Lite jazzigare, lite mer avskalat och inte fult lika fläskigt. Absolut ingen high gain-laserdist utan mer gitarr rakt in i stärkare-känsla.

Inte helt ovanligt att begåvade gitarrister gör en liten resa bakåt, i positiv mening. J. Geils – the king of ölhävarblues – grottade ju ner sig i swingen på äldre år.

 

Några bluestips för hösten (Jag är bluesens Bengt Frithiofsson)

Bengt.

Ja, jag vet. Jag har inte uppdaterat bloggen på länge. För en vecka sedan skrev jag ett långt inlägg, men så försvann allt. Kul! Men i alla fall, här kommer några tips från Mange. Mest grejer jag ramlat över på Spotify. Det finns ingen stringens.

Magic Sam – Raw blues live – 1969

Att Magic Sam är Chicagobluesens hjälte nummer ett vet vi. Men långt ifrån allt som har getts ut med honom är sådär fasansfullt bra. Taskiga studioinspelningar som inte fångar hans enorma sound och driv. Tur då att denna platta nu finns på Spottan. Den är precis vad den heter. Ett makalöst rått livealbum som fångar Magic Sam när han var som bäst, samma år som han dog. Bara o kööpa, för att citera Bengt Frithiofsson.

Beth Hart, Joe Bonamassa – Don’t explain

Jag kan erkänna att jag inte helt går igång på Beth Harts solokatalog. För mycket bilåkarmusik utan mål. Men med hypertalangen och superproduktiva Joe Bonamassa – ja han är väl bäst av alla just nu? – lyfter hon rejält. Det är blues hon ska sjunga. Det river och smeker om vartannat. Omlott.

Slim Harpo – Blues essentials

Har nog inte bloggat om denne slicka herre förut? Konstigt. Nu snackar vi mannen bakom Baby, scratch my back, en av världens coolaste låtar.

Sean Costello – At his best – live

Om Sean Costello har jag bloggat förut, med all rätt. Hans bortgång var djupt tragisk, ofantligt för tidig och innebar en stor förlust för modern blues. Om du mot förmodan och perverst nog tvivlat på detta: lyssna på detta livealbum. Costello spelar förvisso djupt rotad i den traditionella Texasbluesen, fast han är ändå inte rädd för att ge sig ut på oanade äventyr utan självklara slut. Kan även swinga till det ordentligt då det börjar rycka i den pain richen.

James Burton – The guitar sounds of James Burton

Ja, killen lirade med Elvis. Vad mer behöver du? Instrumental version av Polk Sallad Annie ingår.

Robin Trower – The Best of Robin Trower

Killen jämförs ständigt med Hendrix. Inte helt utan fog. Men vad ska man säga? Killen lirar något så in i helskotta bra. Lyssna till exempel på hans version av Rock me baby. Allt enligt devisen, ska du göra en cover, gör den på ditt eget sätt – en devis jag uppfann i detta nu. Inte helt oväntat en av Paul Gilberts influenser, i synnerhet under senare då denne fingerfärdiga demon, Paul Gilbert, alltså, börjat lira allt bluesigare.

Inget för puristen.

Det var det hela för den här gången. Hoppas kunna komma igång lite bättre framöver.