Spanade igår kväll in denna mycket trevliga och djuplodande dokumentär som handlar om hur Def Leppard, trots att mycket gick emot dem, lyckades spela in en helt fantastiskt efterföljare till 1984 års Pyromania. Med mycket gick emot dem menar jag till exempel att trummisen Rick Allen förlorade en arm i en bilolycka och tvingades lära sig spela trummor på ett helt nytt sätt, att demonproducenten Robert John ”Mutt” Lange, hoppade av, för att sedan hoppa på igen och att hela bandet helt uppenbarligen led av grym prestationsångest. Eller snarare: En envis drift att spela in världens bästa rockalbum. Ett album som inte bara är ett rockalbum, utan som även når ut till en marknad som annars kanske mest köper Phil Collins eller Elton Johns album. Möjligen en inte helt lätt balansgång.
Men Def Leppard lyckades. Hela albumet är, som nämns i dokumentären, ett Best of album utan brister. Första singeln Animal satt som en fläskläpp och resten är historia.
Bandets ambition var att spela in ett album lika komplext, välproducerat och polerat som Queen i bandets mest slicka ögonblick. Och de lyckades. Lyssna till exempel extra noga när Joe Elliot och Phil Collen går igenom de gamla mixarna. Det blir väldigt uppenbart att Hysteria är ett album som befinner sig på en helt annan nivå en den andra sleazerock som producerades under samma epok.
Phil Collen – denna undervärderade gitarrist – blommade verkligen ut på Hysteria, trots eller kanske på grund av att hans solon skalades av och förenklades under inspelningarna. Inspelningarna fodrade inte räcersolon.
Hysteria var också det sista albumet Steve Clark spelade på. Han dog 1991, i en överdos.
Frågan jag ställer mig: kommer något liknande att spelas in? Finns det fortfarande utrymme för denna typ perfektion, och segdragna envishet inom rockmusiken 2012?
För dig som gillar ”gear talk”.
Bluesbloggen 