Nytt från Suede. Och man känner igen dem. Den klassiska line up:en från Coming Up låter lite, nästan, som om de plockar upp grejerna från där de låg cirka 1997.
Men är det så värst bra? Och varför skriver Brett Anderson vers på barnspråk? Det funkade på de tre första plattorna.
Louise Hoffsten är kanske den svenska bluesmusiker som, vid sidan av Peps Persson och Roffe Wikström, är mest känd för allmänheten. Lite väl känd kan jag tycka då ett medverkande i Stjärnor på slottet liksom aldrig riktigt kan lyfta någon .(Stämm mig!) Men hennes nya album Looking for Mr. God tycker jag är riktigt bra. En del straight up blues, en del bluesrock och lite soul. The usual.
Skakar det om mig från grunden? Nej, men bra är det. DN:s recensent vill hellre att hon sjunger på svenska. Fair enough men för mig kommer Louise Hoffsten alltid att vara en artist med ett internationellt sound. Jag tycker knappast engelskan förtar något av äktheten. Kanske för att jag växte upp med Let the best man win. Inte vet jag. Och jag var lite så kär i henne som barn. Ibland blandade jag ihop henne och Izabella Scorupco. Två snygga blondiner tänkte jag. Whats the difference!
Andra tider.
Fortfarande het. Och så kör hon en gammal blueslåt. Om jag kommer blogga om denna bit? Ja ni kan ju gissa.
Bluesbloggen 