Skolavslutning med Martin Rossiter

Martin Rossiter. Foto: Chris Boland, http://www.distantcloud.co.uk

Aaaw vad ska jag säga om denna fina platta? För fin är väl egentligen det bästa ordet om jag ska beskriva Martin Rossiters The Defenestration of St Martin. Indievärldens svar på Appetite for destruction? Kanske inte, men nästan.

Om man känner igen tongångarna från Gene? You bet. Men utan bandet. Kvar är Martin Rossiter och ett piano. Och 10 skolavslutninspsalmer, fast utan större hopp om den ljusnande framtid och så vidare.

Nej, jag har inte närläst texterna. Men jag tror inte det är nödvändigt. Jag vägrar tro att Martin Rossiter har växt upp allt för mycket. Det ligger inte i mitt intresse att misstänka det. Därför nöjer jag mig att konstatera att detta får bli julplattan 2012, som jag inte kommer lyssna på varje dag, men nästan!

Och denna, läckt för 100 år sedan, är superfin.

More is more med Malmsteen som Sommarpratare

Så trevligt och spännande att Yngwie Malmsteen ska sommarprata. Vi får väl se hur det blir. Han sägs ju vara inte speciellt ödmjuk, men varför skulle han vara det? För mig är han vår främsta rockexport. Ingen spelade som Yngwie innan Yngwie.

Han blir mer och mer folklig.

Scoundrels återupplivar den brittiska bluesvågen

Den brittiska bluesvågen är inte död. Upptäckte alldeles nyss Scoundrels, ett bluesrockband från London. De släppte sitt debutalbum 2011, så jag är säkert sent ute. Men, i vilket fall tycker jag detta är riktigt bra. Det är modernt, det är inte vintage utan här och nu. Men väldigt mycket blues, soul och gammal rock n’ roll.

Som The Hives, till exempel, med den skillnaden att de här grabbarna kan lira på riktigt.

Jag skulle kunna spela detta för mina mer modernt inriktade bekanta. Och vi skulle alla ha trevligt tillsammans.

 

Pink Freud – polsk modern jazz med släng av ompa ompa

Fast rosa.

Hade jag befunnit mig i Stockholm den 28 februari hade jag utan större tvekan begett mig till Södra Teatern där det säregna jazzbandet Pink Freud uppträder. Mitt förhållande till modern jazz lämnar i vanliga fall en del i övrigt att önska som det heter och mina referenser är synnerligen begränsade, men det är något speciellt med detta gänget. Som bandnamnet antyder finns en stor del humor och lekfullhet i musiken. Det blir aldrig riktigt pretentiöst eller svårt i onödan. Dessutom, och kanske viktigast av allt, hör jag en inte så lite dos östeuropeiskt svårmod, och nyanser av klezmermusikens mörkaste svärta. Allt garnerat med lite ompa ompa och latinamerikanska rytmer.

Sympatiskt!

Louise Hoffsten levererar som vanligt. Och jag var lite så kär i henne.

Louise Hoffsten.

Louise Hoffsten är kanske den svenska bluesmusiker som, vid sidan av Peps Persson och Roffe Wikström, är mest känd för allmänheten. Lite väl känd kan jag tycka då ett medverkande i Stjärnor på slottet liksom aldrig riktigt kan lyfta någon .(Stämm mig!) Men hennes nya album Looking for Mr. God tycker jag är riktigt bra. En del straight up blues, en del bluesrock och lite soul. The usual.

Skakar det om mig från grunden? Nej, men bra är det. DN:s recensent vill hellre att hon sjunger på svenska. Fair enough men för mig kommer Louise Hoffsten alltid att vara en artist med ett internationellt sound. Jag tycker knappast engelskan förtar något av äktheten. Kanske för att jag växte upp med Let the best man win. Inte vet jag. Och jag var lite så kär i henne som barn. Ibland blandade jag ihop henne och Izabella Scorupco. Två snygga blondiner tänkte jag. Whats the difference!

Andra tider.

Fortfarande het. Och så kör hon en gammal blueslåt. Om jag kommer blogga om denna bit? Ja ni kan ju gissa.