Ozzy Osbourne – he sure knows how to pick em’!

Man kan yttra sig i princip hur mycket man vill om Ozzy Osbournes omdöme som person rent generellt, utan att kasta sten i glashus.

Men när det gäller hans förmåga att omge sig med helt rätt gitarrister vid rätt tillfälle är han tämligen outstanding. En utmanare är kanske John Mayall som under 60-talet lyckades knyta till sig två av världens genom tiderna bästa bluesgitarrister, Eric Clapton och senare Peter Green.

Ozzy lyckades först med konstycket att mer eller mindre tjata till sig en plats i det band som senare blev Black Sabbath. (Tony Iommi gillade honom inte alls, till en början.) Resten kan vi. Tony Iommi matade Ozzy med riff som numera är självklara i vår rock-kanon.

När den urpsrungliga uppsättningen av Black Sabbath kraschade i slutet av 70-talet var det således, efter mer än lite hjälp från Sharon, dags att rekrytera en ny gitarrist. Han kunde givetvis välja precis vem han ville i hela världen (förutom Tony Iommi) och valet föll på den unga och i sammanhanget ganska oerfarna Randy Rhoads. (Till exempel var den redan då mer etablerade och ortodoxa Gary Moore på tapeten).

Randy Rhoads kom att helt sätta ribban för alla gitarrister efter klassiska Blizzard of Ozz från 1980.

Vissa hävdar att Randy Rhoads utmanade Eddie Van Halen. Jag vill egentligen inte jämföra två gudabenådade gitarrister, men ibland undrar jag om inte det var tvärtom? Man brukar ofta, med viss rätt, prata om Eddie Van Halens klassiska influenser. Men, i själva verket sträcker sig dessa primärt till de delar av hans gitarrspel involverar tapping. I övrigt är hans approach till gitarren tämligen Claptonsk och bluesbetonad – och det är inget fel med det!

Men Randy Rhoads var something else. Han kunde spela klassiskt och han kunde spela tung pentatonisk rock. För honom fanns absolut inga gränser och han hade bara inlett sin musikaliska upptäcktsfärd när han tragiskt omkom i en flygolycka 1982. Icke desto mindre utgjorde han vid det laget normen för vad en gitarrist skulle prestera. Det är knappast en överdrift att säga att han om inte låg till grund för så kraftigt bidrog till den överväldigande massiva våg av neoklassiskt gitarrspel som sedan följde.

(Yngwie Malmsteen får ursäkta.)

Tacka Ozzy Osbourne för att han, genom den täta dimma som i övrigt bedövade hans sinnen, lyckades välja ut Randy Rhoads. Hade han inte gjort det, hade han inte släppt Blizzard of Ozz (OBS: en bättre platta än flera av Black Sabbaths senare verk), ja, då hade vi kanske…inte fått uppleva The Osbournes på tv!

80-talet var som det var. Jake E. Lee kanske inte utgjorde den injektion som Randy Rhoads innebar (svårt att matcha) men han lyckades styra skutan ganska väl, med tanke på Ozzys tillstånd under hela detta årtionde.

När det så var dags att anställa ny gunslinger under slutet av 1980-talet, var det som att Ozzy, återigen, lyckades se bortom rådande trender. Som vanligt kunde han anställa vem han ville och vid detta laget var marknaden överfull av neoklassiska Yngwiekloner som då var the thing to be. Förutspådde Ozzy Osbourne redan i detta skede grungen?

Knappast, men genom att ha det goda omdömet att välja ut en ännu en oprövad gitarrist, Zakk Wylde, räddade Ozzy, återigen sin egen karriär. Zakk Wyldes stil stack under denna tid verkligen ut bland hans jämnåriga konkurrenter. Andra spelade 6-strängade arpeggios. Wylde satsa på långa bends. Andra använde tapping. Zakk Wylde vägrade tappa. Andra spelade mollharmoniska skalor. Zaak Wylde kunde utan vidare hålla sig till pentaskalan under ett helt solo. Och så vidare.

Bigmouth (eller inte) strikes again

Morrissey.

Som ni möjligen märkt älskar jag Morrissey, för hans musik och texter primärt. Att han inte gillar (milt uttryckt) monarkin ser jag, i egenskap av republikan, som en ren bonus.

I sitt senaste utspel i australiensisk tv spekulerar Morrissey i om huruvida inte Kate Middleton, och det engelska hovet i synnerhet, i själva verket är ansvariga för den stackars sköterska som dog efter den ödesdigra busringningen. Typiskt Morrissey. Hyperbolerna, överdrifterna. En del av charmen ibland, ibland inte, som i detta fallet. Alltid en del av paketet.

Morrissey lär med detta uttalande inte locka nya anhängare till den republikanska rörelsen, snarare tvärtom. Kommentarer i mainstream media och på sociala medier har varit mer eller mindre enigt fördömande. Och med all rätt. Han gick över gränsen. Som vanligt. Oavsett vad som framkommer kring omständigheterna kring självmordet.

Skillnaden mot 1980-talet är att vi idag har internet och sociala medier. Läs igenom gamla intervjuer från 1980-talet och låt dig förfasas. 

Han är inte politisk, inte i den meningen. Han vill inte organisera någon. Inte vara med i någon klubb. Inte stå på någon barrikad.

Icke desto mindre. Jag måste i övrigt beundra honom för hans rakryggade och konsekventa ståndpunkter i frågan om monarkin. Genom hela sin karriär har han motverkat den. I intervjuer och inte minst genom sina texter. Killen gick så långt att han, som ni såklart vet, döpte 1980-talets bästa album till The Queen Is Dead.

Jag känner inte till någon ”modern” artist som på allvar tar ställning mot monarkin, vilket är beklämmande. Jag kan inte föreställa mig en överhet viktigare att kritisera. Av lätt insedda skäl. Att en statschef tillsätts genom samlag kan ingen demokrat försvara.

Dessutom. Är vi inte väl inkonsekventa och änsliga i hur vi dömer popstjärnor? Injicera all världens droger? Inga problem.

Men att på allvar provocera – utan influenser av alkohol eller droger – är subversivt och märkligt. Det var det 1983, då the Smiths slog igenom på allvar, det är det fortfarande 2012. Ingen hade tagit Morrisseys uttalanden på allvar om de kommit från säg Pete Doherty. Men nu råkar de komma från världens enda intellektuella popstjärna. Och en av få som inte bugar för överheten, oavsett var den kommer ifrån. Höger eller vänster.

Vi vill gärna tro att utvecklingen har gått framåt. Vi vill tro att gränserna för vad vi tolererar har förskjutits i och med Lady Gagas köttklänning och Chris Browns osmakliga halstatuering. Men är det så? Är det inte så att världen är känsligare än någonsin för den som på allvar avviker? Inte genom kläder eller yta, utan genom att verkligen ha en åsikt.

Som på gott och ont skiter i vad alla tycker. På allvar.