I pressreleasen beskrivs bandet som ”hoppfull svensk pop/rock med dramatiska undertoner”.
Jag förstår varför. Detta är inte blasséartad musik med loj självdistans och tillbakalutad arrogans. Detta är ett band med uppenbart höga anspråk och musikaliska ambitioner. I positiv bemärkelse.
Baserat på vad jag hittills hört är detta framåtblickande retropop med starka influenser av new wave, en del melodisk gladmetal och framförallt west coast rock med hintar av Toto (såklart) och typ Asia. Det är faktiskt imponerande att de får ihop det!
Bandets nya singel ”Captain Of The Mental Institution” finns på Spotify och låter riktigt bra. Jag hör Talking Heads, en del Suede och även lite Depeche Mode på sina ställen och soundet är befriande polerat och välartikulerat.
Imorgon ska jag upp i svinottan för att åka tåg men jag har åtminstone ett givet soundtrack. Southside Café har flera singlar och ett album på Spotify. Jag föreslår att du kollar upp dem.
Det är inte varje dag man ser ett klipp där någon lirar brallorna av Joe Bonamassa men ibland händer det, om man nu tvunge tska hålla på och jämföra musiker. Som nedan där Josh Smith dominerar. Välavvägt, dynamiskt, jazzigt, flippigt och potent men allt annat annat än vulgärt. Han påminner mig delvis om en tekniskt förfinad Sean Costello.
One to watch out for som det heter! Dock vimlar det ju av överbegåvade gitarrister i USA. Som till exempel Kingfish.
Kingfish
That said, man måste älska Joe Bonamassa för hans zero fucks-attityd kring det yttre. Han är den moderna bluesens poster boy nummer ett (oavsett vad någon tycker) men det hindrar inte honom från att konsekvent klä sig som en riktig pappa. Hoodie utan passform och praktiska cargopants med fickor, inga problem. Är det ett par läsglasögon han har på sig?
Finns den perfekta kombon mellan jazz och blues, har jag många gånger funderat över. Det finns gott om jazzgitarrister som är bluesiga (merparten som är något att ha är det) och även bluesgitarrister som kan jazza till det, men finns den perfekta gitarristen som sömlöst kan förflytta sig mellan rå Chicagoblues och frisläppt jazz?
Nu, äntligen, kan jag ha hittat honom. Han heter Uffe Steen, bor tvärs över Sundet och jag har uppenbarligen legat och sovit under en sten.
Jag fann honom, som så ofta numera, när jag slösurfade på Facebook. Märkligt få gillar hans sida på Facebook och det är ingen gitarrist som nämns i de diskussioner jag kommer över på nätet om vem som är bäst hit och dit. På sätt och vis är det befriande – jag vill gärna ha Uffe för mig själv – men samtidigt är det konstigt. Uffe är ”up there” med till exempel Robben Ford och Larry Carlton, inga jämförelser i övrigt då det alltid är orättvist och framförallt meningslöst att jämföra musiker av den kalibern.
Vad har blues gemensamt med Liberalerna? Vad har blues med politik att göra? Den första frågan är lätt att svara på: Troligen inte särskilt mycket. Överhuvudtaget förefaller våra svenska partiledare att utåt sett ”play it safe” när det kommer till att bekänna färg när det gäller både litteratur- och musiksmak. De gillar sin Astrid Lindgren och Abba. För några val sedan fick samtliga partiledare skicka in sina playlists till någon tidning eller något (jag jobbar inte längre med exakta källhänvisningar) och resultatet var rejält deppigt. Borgarnas listor var sjukt nedslående på grund sin banala ytlighet. Vänsterns var mer cringe på grund av den så förutsägbart skitnödiga ambitionen om att vara ”down with the kids”, smutsigt proletära och intellektuellt ”woke” samtidigt. Det verkar som att svenska politiker blir ännu opersonligare när de ombeds vara personliga. Vilket kanske hedrar dem. Låt politiken vara i centrum.
Nåväl. Den senare frågan är desto mer intressant, även om svaret ur ett grundläggande perspektiv enkelt och självklart. Givetvis kan man inte prata om bluesmusiken utan att bottna i en tydlig politisk kontext kopplad till rasism, slaveri och den djupast tänkbara ojämlikheten. Men ändå.
Och ena sidan kan – och bör – man hävda att bluesen till sin innersta essens är extremt politisk då dess uttryck och innehåll är sprungen och utvecklad ur en väldigt specifik politisk situation som byggde på ett förtryck av afroamerikaner. Musiken har en stor del av sitt ursprung i afrikanska arbetssånger, även om bluesmusiken, såsom den lät när den började spelas in, de facto var en musikalisk mosaik bestående av afrikansk (vad man nu exakt menar med ”afrikansk”) musik och en mängd olika influenser från europeiska invandrare i den amerikanska södern. Formellt sett var södern mer segregerad än andra delar av USA, men i praktiken pågick ett icke betydelselöst proletärt kulturellt utbyte mellan olika etniciteter och kulturer. ”They smelled each other’s food and they heard each other’s music”, för att citera någon författare i någon bok jag läste någon gång.
Samtidigt var tematiken i låtarna allt annat än uttalat politisk. Den bluesmusik som primärt spelades – och senare kom att spelas in – under det tidiga och mitten av 1900-talet var primärt musik med ett tydligt syfte: att dansa och kröka till på lördagar. Av den anledningen handlade låtarna snarare om fylle, hasardspel och kvinnor. Man ville, på sina enda lediga kväll, knappast bli påmind om orättvisorna och armodet på bomullsfältet. Jag har också läst att musiken till stora delar var betydligt gladare än den bluesmusik som generellt spelades in under tidigt 1900-tal. Förklaringen? Alan Lomax, musikolog, var en av de första som spelade in bluesmusik som den spelades på fältet. En av de första artister han spelade in var Leadbelly. Alla som hört dessa inspelningar kan intyga att det rör sig om synnerligen rå, primitiv och nedstämd musik som knappast hade förhöjt någon fest. Det som färre känner till är att han erbjöd sig att spela in betydligt muntrare stycken. Dessa valde dock Alan Lomax att inte spela in i någon större utsträckning. Det har hävdats att han gjorde det av någon slags välment politisk förevändning. Att han redan på förhand hade bestämt sig för ett väl förenklat musikaliskt narrativ kring bluesen. Att musiken, enkelt uttryckt, var en musikalisk fond till livet på plantagen som helt skulle gå i moll. Bara detta kan ju ses ett slags om inte förtryck så en ironisk tvist, att de svarta i södern inte ens har fått vara herrar över sin musikaliska historieskrivning. Alan Lomax hade en, får man förmoda, klar uppfattning om autentisk bluesmusik i vilken glädje och upprymdhet inte fick ha en framträdande roll. Men han menade säkert väl, får man förmoda.
Inte heller efter detta har bluesen – som jag ser saken – varit explicit politisk i någon större mening om man jämför med många andra genrer, rock, pop, soul, etc, där budskapen på sina håll varit nästan parodiskt plakatpolitiska på sina håll. Varför? Jag vet inte riktigt. Kanske för att bluesen är så jävla svart och real att det hade blivit farligt på riktigt om Muddy Waters eller BB King opponerat sig? Eller beror det på att bluesen alltid varit en musikalisk underdog, även i jämförelse med andra primärt svarta musikaliska yttringar, såsom RnB och soul? Kan det vara så att bluesmusiker aldrig besuttit det överskottskapital som krävs – kulturellt och ekonomiskt – för att kunna opponera sig? Det känns i alla fall som att många artister blir tydligt politiska och aktivistiska först när de nått en position och status som få eller ingen bluesartist har nått. Bluesen har ju aldrig varit mode. Möjligen är ”the british explosion” under 60-talets början och med med band som Cream och Yardbirds något slags undantag i marginalen. Och de var ju vita, även om de svarta förebilderna, som till exempel BB King, Freddie King och Albert King, fick hänga med lite på kuppen.
Jag kan bara konstatera att den största av dem alla – BB King – vid något tillfälle blev kritiserad av medborgarrättsrörelsen i USA för att han plattade (eller vad det heter) håret och inte sparade ut till afro som var inne då. Han nöjde sig med att konstatera att man aldrig får det man vill ha och att man alltid vill ha det man inte kan få. Krullhåriga vill ha rakt hår och tvärtom. Jag kan väl egentligen inte tänka mig en mer innerlig och koncentrerad definition av vad blues handlar om, för mig. Livslång längtan, åtrå, missnöje och rastlöshet. Ett steg framåt, två steg bakåt. Att få det man vill ha och har drömt om för att sedan hata det och vilja gå vidare. Det allmänmänskliga?
Många vita artister har med den äran och till synes samvetslöst förvaltat arvet väl och jag kan inte låta bli att tänka på att den universella, allmänmänskliga – och i viss mån då apolitiska – aspekten av bluesen kan spela roll här. Det finns en inbjudande ofarlighet – eller ett gränslöst utrymme för alla som vill uttrycka något – man kan tycka vad man vill om.
Jag tänker inte ens gå in på min frånvaro. Låt oss bara säga att jag delvis varit lite down and out och lämna det där. Ett tag fick jag för mig att starta en podd – vilket jag också gjorde – men jag tror att jag kommer att lägga ner den. Oroa dig inte. Den handlade inte alls om blues.
Jag vill också be alla band och promoters/skivbolagspersoner and what not om ursäkt för dålig (obefintlig) respons på det ni skickat in.
Det är inte lönt att ens sammanfatta den tid som gått eller vad som hänt i mitt liv (inget väldigt dramatiskt!), så jag tänker inte ens försöka. Det är lika bra att cut to the chase! Här kommer lite mer eller mindre nya findings och etablerande av fakta. Håll till godo! Mer kommer i framtiden. Hoppas jag.
Aretha är död
Och alla kommer ut som her biggest fan. Oväntat. Jag har egentligen inte lyssnat så mycket på henne, egentligen. Lite konstigt för jag inser hur outstanding hon är. Det kanske är lite som det länge var med Hendrix. Alla säger att musiken är så överlägsen, sakral och samhällsomvälvande att jag inte kan ge det hela en jordnära chans. Musiken har pratats sönder av äldre gubbar i skinnväst. Samma sak var det länge med Beatles. Jag vet inte om det är en mansgrej. Att känna sig speciell och unik. Att tro att det man lyssnar på är outforskat. Konstigt är det.
Allt Kenny G ville vara att sprida lite god stämning. Och internet är inte sena med att håna, i kommentarsfält och i sociala medier. Jag blir så trött. På att man alltid ständigt ska behöva läsa sån skit om människor som det har gått bra för inom jazzvärlden. So what att han kanske är lite av en sell out.
Det är så lame. Jag tänker även på Pat Methenys sågning för några år sedan. Ja du Pat, det är ju tråkigt för dig att du inte du inte får samma kärlek som Kenny G med ditt ändlösa gitarrunkeri. Du kanske bara borde loosen up lite och spela något man annat än finniga vänsteresterare gillar? Något man kan dansa eller hångla till?
Nästa gång jag har dambesök ska jag sätta på Kenny G bara för att.
Se glädjen i Kenny G:s ansikte. Jag tror den är äkta. Jag är team Kenny G.
Allan Holdsworth spelade ”jazz fusion”, en genre som kan betyda lite vad som helst, men den bygger mycket på intrikata harmonier, udda taktarter och skalor som avviker ganska mycket från vad vi är vana att höra i popmusik, blues och även i ”vanlig” mer bluesinfluerad jazz.
Det handlar helt enkelt om musik som är ganska svår och rent ut sagt jobbig att lyssna på och som ytterst få på allvar njuter och får feeling av. Det är ingen som sätter på Alan Holdsworths ”best of” på en förfest. Tror jag i alla fall. Skulle du råka ut för en sådan person: backa långsamt ut och fly sedan. Det är värre än när lasermannen hade förfest med en skål godis och Bach.
Så premissen här är att ingen (generalisering) egentligen gillar Allan Holdsworth. Paradoxalt nog har hans hans musik och gitarrspel ändå mycket hög status i många kretsar. Bland en del gitarrspelande män i alla fall. Och, nu gissar jag grovt, bland män i allmänhet. Jag är helt övertygad om att män är betydligt mer tävlings- och prestationsinriktade när det kommer till musikaliska utövningar. Kan man tävla i musik?
”Jajamän, hold my beer här, säger mannen, lyssna på det här!”
Män gillar också att göra listor. Never ending listor. ”Here’s the ten best guitar solos ever”. ”Here’s the 100 best solos från the 1970’s”. Och så vidare. Även jag är sån.
Det finns väl inga medieaktörer som klarat sig så väl genom krisen som musik- och gitarrtidningarna. Mäns behov av att mäta, jämföra, ranka och kategorisera, sortera, analysera och få överblick är omätligt. Jag säger inte att det är något dåligt. Men, det finns en mycket specifik kategori gitarrmän som måste kategoriseras som väldigt anala. De vill lära sig och förstå precis allt som handlar om gitarrer. Varje ackord, varje skala, varje harmoni. Det finns ett egenvärde i att lära sig allt, i att lära sig ”pick fast” med kirurgisk precision, att lära sig tapping med elva fingrar, och så vidare.
Ibland går det riktigt bra för dem, men oftast slutar det i en halvsorglig Youtubekanal. Efterfrågan på experter på den superlokriska skalan är tyvärr låg i dessa dagar, och få vill samarbeta men en person som värderar sitt tekniska utövande högre än sina sociala färdigheter.
En bortglömd institution inom svenskt gitarrväsende är GMF:s gitarrforum, som av olika anledningar stängde ner 2007. Idag hade forumet såklart varit varit duktigt obsolet, men GMF-epoken utspelade sig innan sociala mediers stora genombrott, och det var the place to be för alla gitarrkillar, oavsett genre, under säg tidigt 2000-tal. Just Allan Holdsworth diskuterades stundtals mycket livligt på forumet, inte sällan i samma andetag som Yngwie Malmsteen, en annan snabbspelande virtuous. Väldigt ofta kom dessa två herrar att bli galjonsfigurer för en specifik skola inom forumet. Vi kan kalla den för den tekniska skolan. Den tekniska skolan var filosofiskt sett mycket positivistisk, nästan matematisk och konkret. Den trodde på det den kunde verkligen höra och kunde koka ner på ett notpapper eller i en tab. Det som värderades högst var det tekniska genomförandet – musik kunde helt enkelt alltid förklaras! Låt oss säga att du får gåshud av Slashs solo på November Rain. Även detta bluesiga solo kunde på något sätt monteras isär och analyseras och med all säkerhet kunde vi närma oss ett svar på varför du får gåshud. Denna skola vet jag låter väldigt osympatisk och KTH-aktig. Men motståndarsidan var inte så fräsch den heller.
På motsatt sida hade vi i brist på bättre uttryck känsloskolan. Den byggde på ett axiom som gick ut på att det finns vissa saker som inte låter sig förklaras eller blottläggas med det mänskliga förnuftet. Det fanns något Platonskt över det hela: vi människor lever i en slags skuggvärld där det sanna och sköna är mycket svårt att blottlägga. Känsloskolan var anmärkningsvärt fixerade vid Mark Knopfler, Eric Clapton och andra medelålders män. Om den tekniska skolan värdesatte tekniskt kunnande och ekvilibrism, förfäktade känsloskolan helt andra värden, inte sällan i direkt motstånd till den tekniska skolans grundteser. Känsloskolan ansåg rentav att ett för tekniskt inriktat gitarrspel kunde stå i vägen för de verkligt sanna värdena: ”känsla” och ”feeling” var två tätt återkommande begrepp som användes, inte sällan som en motsatts till tekniken.
”Visst kan Yngwie Malmsteen spela snabbt och briljant, men lyssna nu på när Peter Green bendar den här tonen! Han säger mer med en ton, en vad Yngwie gör med 1 000”, var en vanlig retorisk figur. Noterbart är att föreställningen om att en gitarr de facto ger uttryck för ett narrativ, en faktisk syntax, inte nödvändigtvis var bildlig. Känsloskolan kan ju tyckas vara lite mer sympatisk i det att den spelade ner de tekniska aspekterna och själva ”tävlingsmomentet” i musiken. Men, i detta låg ju också en inte så liten godtycklighet och översittarmentalitet. För om musiken inte låter sig värderas och mätas, vem bestämmer då vad som är ”känsla”? Vem har så att säga känsloformuleringsprevilegiet? Påfallande många i känsloskolan var män i medelåldern med väldigt bestämda åsikter. Musiken var, föga förvånande, bäst när de själva var unga, kanske till och med innan dess.
Teknikskolans motretorik kom alltid som ett brev på posten: ”Ni hatar oss för att ni själva inte kan spela snabbt och tekniskt. Surt sa räven. Ni är bara avundsjuka. Ni är de impotenta män ni är, som så gärna vill men inte kan.”
Jag tror personligen att detta är en tankefigur som håller ganska väl. Jag minns när jag som 20-åring jammade på en pub här i Malmö. Jag shreddade loss i en bluestolva tills en medelålders man ryckte loss sladden. Han hade en apdyr Fender med tillhörande skitdyr förstärkare han knappt kunde spela på. Han kunde spela bluesskalan i en position, och helst i E. Han var frånskild och hade enligt egen utsago köpt prylarna för att trösta sig själv.
Nu utspelade sig detta för mer än tio år sedan, men jag tyckte mig också kunna utläsa en politisk splittring mellan skolorna. Inte sällan hade den tekniska skolan en ganska ultraliberal hållning till mycket. Kommer ni ihåg när man gick på korridorsfest i Lund? Ofta var allt ganska vänsterdrivet, men i varje korridor fanns en autistisk högerkuf/”liberterian”, med begynnande flint sina unga år till trots, som som ingen egentligen gillade. Han älskade att kasta ur sig provocerande påståenden för att ”skapa debatt”, inte sällan med mer eller mindre Darwinistiska undertoner. ”Varför ska staten konfiskera mina pengar och lägga den på kultur och människor och som inte klarar sig själv?”. Han hade givetvis aldrig någon flickvän. Jag fick lite de vibbarna av den tekniska skolan. Mer eller mindre unga män i ett nedrunkat studentrum, studier som på KTH/LTH som går sådär.
Känsloskolan var naturligtvis klädsamt vänsterdriven, men knappast frihetlig på det där sköna hippiesättet. Snarare auktoritär, bitter, nostalgisk och nedlåtande mot meningsmotståndare på det där sättet som bara män i medelåldern kan vara. (Faktum är att jag är 99 procent säker på att en av känsloskolans mest vokala förespråkare kom att bli en mycket flitig skribent på Avpixlat.)
Fanns det då inget mellanläge? Som så ofta när uppjagade män är inblandade: nej. Debatterna var ofta mycket polariserade och föga förvånande mycket infantila. Jag visste det inte då, men det var väl en försmak på vad komma skulle i dagens pissränna till sociala medier-landskap.
Det var nog lika bra att forumet lade ner. Och lika bra att Allan Holdsworth aldrig fick veta att han fungerade som ett tveksamt ideologiskt slagträ på ett grisigt svenskt gitarrforum för unga misslyckade män.
J Geils avled under tisdagen, 71 år gammal. Som jag tidigare skrivit på bloggen var J Geils gitarrspel undervärderat och delvis missförstått i den meningen att hans främsta bedrifter kom antingen före eller efter det kommersiella genombrottet under 80-talet. Det tidigaste plattorna var stökiga bluesrocktillställningar (lyssna särskilt på ”Full house”) och på äldre år spelade J Geils in flera bra swing- och jazzalbum, bland annat tillsammans med Duke Robillard.
Bluesbloggen 