Landreth håller balansen mellan förnyelse och tradition

Foto: Carl Lender

Sonny Landreth. Jag har EN låt som med honom på min i övrigt, tycker jag, ganska så omfattande blueslista på Spotify. Det säger väl en del om hur mycket koll jag har på den här liraren, som ju är minst sagt namnkunnig. Han har bland annat spelat med Eric Clapton, Eric Johnson och inte minst med John Mayall som är dokumenterat världmästare på att värva de absolut bästa gitarristerna (eller vad sägs om Eric Clapton, Peter Green, Walter Trout och Coco Montoya, för att nämna några).

Det lilla jag hört med honom är också det han mest är känd för: det oortodoxa sättet att spela slidegitarr. Det är med slidegitarr som med så mycket annan inom bluesmusiken: det riskerar lätt att bli schablonartat, förutsägbart och en blek efterapning av till exempel Elmore James spelstil. Sonny Landreths kommande album, ”Bound By the Blues” släpps den 10 juni och är sammanfattningsvis en jordnära produktion med gott om standards, som till exempel Elmore James It hurts me to, Robert Johnsons Dust my broom och den urgamla standarden Key to the Highway. Han framför dessa alster med integritet och med inslag av zydeco, lagom skruvad jazz och säg moderniserad psycho-swap blues. Han klarar av att respektfullt bibehålla essensen av dessa standards, utan att falla in i konformitet och i försök att mimetiskt efterlikna svunna hjältars sound. En svår balansgång. Utan jämförelser i övrigt ser jag Landreth som en lika relevant moderniserare som till exempel den betydligt mer yvige Eric Sardinas.