När det kommer till musiker-musik är Robben Ford, när det kommer till musik i gränslandet mellan blues och jazz, den absolut creddigaste gitarristen. Den stil Ford har kommit att utveckla har, såvitt jag bedömer det, kommit att bli normen för hur man tar sig vidare från den trygga och inboxade bluesen till mer flyhänt jazzimprovisation. Han är 63 år gammal, har spelat med cirka ALLA som är värda att lira med (alla från KISS till Joni Mitchell) och har knappast något att bevisa.
Själv kan jag känna en stor beundran för ett minst sagt smakfullt och väl utfört hantverk. Men ibland kan kan jag sakna både nerv och en utåtagerande känsla i de album Robben Ford har släppt på sistone. (Live är det alltid bra!) Typiskt nog är min favoritplatta den i sammanhanget ”ruffiga” Live at the Monterey festival från 1972, där Ford kompar blueslegenden Jimmy Witherspoon.
Den 1 april släpps hans senaste album, Into the sun.
Det är en brokig platta där hyfsat traditionell blues delar plats med soul, jazz och pop med en del 60-talskänsla. Jag har ibland lite svårt för Robben Fords röst och uppskattar därför gästspelen från andra vokalister. I det här fallet Keb Mo’:s insatser på Justified och ZZ Wards på Breath Of me.
Behöver jag ens nämna att gitarrspelet är utsökt, välavvägt och smakfullt? Den som uppskattar de ganska ekumeniska och tillgängliga album Robben Ford har släppt under de senaste åren kommer knappast att bli besviken på Into the sun. Jag kan mycket väl spela detta album under nästa middagsbjudning. Det lär knappast stryka någon mothårs! Men det är just det. Jag skulle vilja höra något lite mer vågat nästa gång. Antingen en renodlad slick blues-platta, eller en kufisk jazzeskapad, gärna tillsammans med någon annan fullblodsmusiker i klass med till exempel Larry Carlton.
Men, så är jag ju också en gitarrnörd.
Bluesbloggen 