Johnny Winter här avlidit, 70 år gammal.
Med dagens mått kanske inte Winters gitarrspel imponerar i teknisk bemärkelse, men under 60- och i början av 70-talet var han en av de absolut främsta, helt i klass med till exempel Eric Clapton, om inte bättre. Den kanske främsta anledningen till att Winter inte nått den kommersiella framgång som många av hans samtida konkurrenter, var helt enkelt att han var bluesen/bluesrocken trogen under hela sin karriär. Desto större anledning till poängtera att Winter länge var själva normen för modern bluesgitarr. Utan Winter, ingen Stevie Ray Vaughan, utan Winter ingen Joe Bonamassa – och såvidare.
Rent stilmässigt skulle ju Winter kunna vara en ytterst tråkig och repetitiv gitarrist. Han var tämligen trogen bluesskalan och inte minst tolvan. Icke desto mindre var han en av världens mest spännande och bästa gitarrister. Dels på grund av hans frenetiska aggressivitet, men också på grund av att vågade spela dynamiskt – han växlade mellan mjukt, hårt och snabbt. Notera också de kvicka växlingarna mellan oktaver. Att till exempel snabbt växla mellan tredje och femtonde bandet i en blues som går i G blev något av hans signum.
Rekommenderad lyssning?
Jag skulle säga att allt från 60-talet och tidigt 70-tal är väldigt bra. I den senare delen av Winters karriär tappade han dessvärre lite stuns och han förlitade sig väl mycket på pedalerna. Det blev för maffigt – för min smak.
The Woodstock experience. en absolut klassiker!
Johnny Winter and live ett jäkla drag! Odödlig cover av jumpin jack flash!
Missa för allt smör i Småland inte Winter när han spelar med Mike Bloomfield och Al Cooper.
Bluesbloggen 