Förra veckan fann jag Erja Lyytinens senaste album i postfacket. En, fram tills nu, helt okänd artist för mig.
”The Sky Is Crying”, säger givetvis allt. Detta album är en hyllning till världens viktigaste slidegitarrist Elmore James, vilket också innebär att detta skulle kunna vara en ganska pinsam och genant upplevelse. De inspelningar Elmore James gjorde är såpass ikoniserade att det är mycket svårt att ta ett nytt grepp om dem utan att det blir konstigt och allmänt ”awkward”. Det absolut säkraste är givetvis att helt skippa sliden och tolka låtarna i mer modern Texastappning. Jag tänker, för att nämna några exempel, på Stevie Ray Vaughans och Gary Moores pyrotekniska tolkningar att The Sky Is Crying.
Men faktum är att Erja Lyytinen levererar förhållandevis orginaltrogna versioner av några av Elmore James absolut mest kända verk med integritet, känsla, egen prägel och hög grad av trovärdighet. Och kompetens. Hon kan helt enkelt lira riktigt bra.
Vi får höra standards som Person To Person, The Sky Is Crying och inte minst en animalisk liveversion av James absoluta paradnummer Dust My Broom.
I ärlighetens namn blir jag emellertid mest nyfiken på henne som kompositör. Hennes eget verk, King Of The Slide Guitar, är allt annat än ett dussinverk utan en riktigt välgjord låt som andas zydeco, soul och world music (vad jag nu menar med detta!)
Mersmak! Hon finns på Spotify. Kvällen är räddad!
Bluesbloggen 