Paco de Lucia – en virtuos som vågade ta steget

Paco de Lucia

Häromdagen kollade jag statistiken på bloggen och jag blev förvånad och på gränsen till rörd över hur många som hittar hit, trots min inaktivitet. Dessutom har jag på sistone fått flera CD-skivor skickade till mig för recension. Rörande var ordet! Jag tänkte kicka igång bloggen igen genom att kort ge uttryck för mina känslor för Paco de Lucia, som så tragiskt avled i slutet av februari, 66 år gammal. Ingen som helst ålder i sammanhanget.

Som så många, många andra gitarrbesatta ynglingar kom jag först i kontakt med Pace de Lucia i och med en enda låt – Mediterranean Sundance. Denna episka fabel av smäktande flamenco och en dos jazz fanns med redan på Al di Meolas fantastiska Elegant Gypsy från 1977, men i ärlighetens namn: den version jag, i likhet med cirka alla?, skattar högst är den sublima inspelning vi finner på Friday night in San Fransisco från 1981. Om denna mytomspunna inspelning kan mycket nämnas, och mycket har nämnts, och jag nöjer mig med att konstatera att så kallade supergrupper mycket sällan fungerar väl. Man behöver inte vara inavlad för att räkna dem på handens fem fingrar. Nästan.

Icke desto mindre. Denna dynamiska trio, bestående av Al di Meolas smattrande bössa, Paco de Lucias sobra flamenco och John McLaughlins eleganta gitarrmanér var en enorm succé, en sammanstrålning av tre ödmjuka genier som tillsammans  etablerade  en ny standard för vad som kan åstadkommas med tre akustiska gitarrer.

Än viktigare: Det är ingen överdrift att säga att det var Paco de Lucia, flamencons fixstjärna, som stack ut hakan och tog en verklig risk i sammanhanget. För Al Di Meola och John McLaughlin var improvisation en total självklarhet, kanske själva grunden för deras musikaliska gärning. Så inte för den förvisso ej  teoretiskt skolade men dock betydligt mer metodiska Paco de Lucia, som nu alltså på rekordtid var så illa tvungen att ta sig an något han inte behärskade: improvisation.

”Hur gör ni när ni improviserar”, frågade de Lucia sina kamrater uppriktigt.

De tog honom inte på allvar utan skrattade bara. De kunde inte föreställa sig att en virtuos som Paco de Lucia inte behärskade improvisation.

Att de Lucia inte hade några problem att omfamna konceptet framstår som uppenbart för var och en som har öron, och improvisation blev från och med 80-talets en självklar del av Paco de Lucias sätt att spela gitarr. ”Then I decided to jump”, som han säger i intervjun nedan. Fast på spanska.

Purister må hävda att Paco de Lucia inte var tillräckligt autentisk eller trogen flamencon. Jag menar att han utvecklade, populariserade och vitaliserade den för en större målgrupp.

Jo, jag har gjort en lista.