Något nytt, något lånat – alltid blått med Joe Bonamassa

Joe Bonamassa: Något nytt, något lånat - alltid blått.
Joe Bonamassa: Något nytt, något lånat – alltid blått.

Jag har förhandslyssnat på Joe Bonamassas nya album Driving Towards The Daylight, som släpps den 23 maj.

Albumet är till stora delar en återgång till den rättframma om än tekniskt fulländande bluesrock som han på allvar slog igenom med 2003, med Blues Deluxe. Vi har standards som Howlin’ Wolfs klassiska Who’s been talkin’ (han framför den väl men jag föredrar till exempel Robert Crays version), samt dynamisa slow blues-låtar som A place in my heart eller New coat of paint.

Det är just de långsamma låtarna jag alltid kommer att förknippa med Joe Bonamassa. Hans gitarrton är helt unik. Tjock, eldig och med mycket nerv  – den ibland väl bastanta produktionen till trots. Hans röst är något av en acquired taste, men även den är i sin gällhet äkta och något uppfriskande i en bluesvärld där idealet har kommit bli väl ruffigt och hest.

Missa absolut inte sista spåret där Jimmy Barnes gästar med sin klassiska bluesballad To much ain’t enough love.

Om du inte tidigare gillat Joe Bonamassa är det inte ens lönt att du lyssnar. Redan ett fan? Då kommer du att känna igen dig. Detta är ett album som knappast flyttar fram positionerna.

Men han försvarar sin titel som tronarvinge väl. Och visst är det uppfriskande med en i sammanhanget ung gitarrist som så konsekvent väljer att tillägna just bluesen sina stora talang. Bara att tacka och ta emot.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s