Jag har letat efter Corrado Rustici

Jag är besatt av Zuccheros Senza Una Donna. Så var det sagt. Det är en fantastisk ballad, men världens krämigaste, porrigaste gitarrsolo någonsin. Jag vill påstå att detta solo har precis allt. Teknik, känsla, dynamik och explosivitet. Men vem spelar det? Och på vilken version? Det är konstigt att jag inte kollat upp detta förrän nu. Jag har ofta suttit och tänkt: vem spelar detta fantastiska stycke?

Följ med på min upptäcksresa. Och ja, allt jag har gjort här är några enkla googlingar. Kanske renderar inte detta i en guldspade. Men jag väljer ändå att lägga ut texten lite. Blir roligare.

Låten släpptes redan 1987 av Zucchero, då han framförde den helt på italienska. Solot på den låten är till soundet radikalt annorlunda än på den mer kända med Paul Young.Rent, skarpt single coile-sound med mycket reverb och häng.

På versionen från 1990, då Paul Young kommer in i ljudbilden, har soundet bíffats till avsevärt med dist, snabbare legaton och mer djävlar anamma.

Ett rykte cirkulerade ett tag om att det skulle vara Eric Clapton, men det är fullständigt uteslutet efter som vi isåfall 1)Skulle veta om det 2)han inte kan spela den typen solon. (Överhuvudtaget är det intressant med gitarrfaktoider. Den mest seglivade: Joe Satriani spelar ledmotivet till Top Gun. Det är Steve Stevens som är i absolut högform och visar att han är en av de bästa på vad han gör. )

Det har för mig alltid varit givet att vi har att göra med en riktig studiodemon. En hired hand, en sessionplayer, ett sant proffs. En legogitarrist som mest troligen kom in, pluggade in och satte skiten direkt på första tagningen.

Här hittar jag versionen från 1987, med orginalsolot. Känner ni igen killen som lirar? Jag gör det ej. Men han lirar på någon slags fusionaktig gurka, så vanlig för denna tid. Om man fokuserar på plektrumtekniken hos grabben kan vi troligen utesluta en blues- och rockorientering. Hans sätt att hålla plektrumet indikerar snarare metal eller fusion, då han använder sig av det typiska speedgreppet.  Likaså håller han gitarrhalsen på det mer klassiska sättet, vilket återigen frigör speed. Detta i motsats till det så kallade ”runkgreppet”, så vanligt förekommande hos bluesgitarrister.

Efter visst googlande finner jag ett namn på ett gitarrforum: Corrado Rustici. Men, källa på det, någon? På youtube finner jag bland annat detta klipp, som passande nog helt gifter sig med min fusionteori:

Killen är HYFSAT STABIL.

Efter en googling på namnet får jag upp detta.

Spana in killens trackrecord. Och mycket riktigt. Han har varit Zuccheros axeman under många år. Och om jag förstår detta har han alltså spelat även på Senza una Donna. Case closed.

Ett makalöst solo av en uppenbart undervärderad musiker, som förtjänar en mer framskjuten plats i gitarrhistorien. Solot är ett episkt exempel på hur väl utvecklad teknik och ett gott hantverkskunnande inte utesluter känsla. Tvärtom.