Länge älskade jag Elvis i enskildhet

Idag för 34 år sedan dog kungen: Elvis Presley. Jag bryr mig inte om hur mycket dagens cyniska musikskribenter hånar Elvis. För mig kommer han alltid att vara störst. Jag är i gott sällskap av miljoner blåhåriga amerikanska pensionärer – och Håkan Juholt, för vad det är värt – så jag känner mig hyfsat uppbackad. I övrigt har väl en stark kärlek till Elvis här på hemmaplan aldrig stått särskilt högt i kurs. Åtminstone aldrig bland mina jämnåriga kamrater. Aldrig någonsin.

När jag var fem eller sex år gammal presenterade farsan mig för LP:n GI-blues, från 1960, inspelad då Elvis gjorde sin militärtjänst i Tyskland. För det första tyckte jag att killen på omslaget var den absolut stiligaste herre jag någonsin skådat. Hans perfekta hudton, blanka, mörka hår och sympatiska hundögon. Och så den helt fantastiska sångrösten som från första tonen grep tag i mig och aldrig har släppt mig sedan dess. Jag ville bli Elvis och blev uppriktigt arg när mamma berättade att han alldeles säkert dog 1977, hela sex år innan jag själv föddes. Jag kände mig bedragen och kränkt av Jesus.

Vi kan väl säga att min kamrater inte helt greps av förtrollningen. Jag bjöd hem ett gäng kompisar, som sedan skulle börja i samma klass som jag (en omständighet inte helt utan genanta övertoner), och drog stolt igång en av mina favoritlåtar: What’s she really like?

En tyst och besvärad tystnad uppstod och jag lovade mig själv att aldrig någonsin dela med mig av Elvis Presley för någon. Jag kände mig knappast mindre malplacerad några år senare när den enligt mig mest bedrövliga musikgenren någonsin var på högsta modet: Grunge. En musik, en attityd och ett estetiskt uttryck som stod för precis allt det Elvis – enligt mig – inte stod för. Ingen melodi. Dålig hy. Ingen charm. Ingen framåtanda eller driv. Fula ovårdade killar med skägg och taskig attityd till livet som knappast var konstruktiv.

De ensamma kvällarna med Elvis – jag hade vid detta laget rejält utökat min Elvissamling – blev räddningen.

Något mot strömmen på en skola där det fanns två rimliga alternativ: Nirvana eller Tupac. Pest eller kolera, ansåg jag. I ljuset av detta var det inte så konstigt att Morrissey blev den frälsare han blev. Här fann jag en popstjärna som inte var död, som om man kisade liknande Elvis lite, och som inte gjorde en hemlighet av att även han – precis som jag – älskade the King. The Smiths gjorde ju faktiskt en låt vara svajig cover på (Marie’s the name) His latest flame 1986, förevigad på liveplattan Rank från samma år.

När jag sedan upptäckte att Elvis dessutom kunde sjunga blues med ”the best of them”…då klaffade allt. Allting var ok.

Jag lyssnar fortfarande på Elvis ganska ofta och uppskattar i princip hela hans karriär – även sparkdräktsåren då Elvis verkligen blommade ut och fick köra de låtar han själv älskade, vilket också märks på framförandena.

Dagen till ära: min Elvis-lista och en del fräna klipp.