Det kan inte vara lätt att vara rasist-rockare

Just precis.
Just precis.

Detta var onekligen en fyndig PR-manöver. Exit Deutschland, som hjälper nazister och främlingsfientliga personer att hoppa av sina olika organisationer, gick under cover på en högerextrem rockfestival, och delade ut gratis t-shirts med ”coolt” rasse-tryck. När t-shirten gått en omgång i tvätten framkom dock ett helt annat budskap. Smart!

Men det som egentligen intresserar mig är att det finns något så bisarrt som en rasistisk/nationalistisk rockfestival. Ingen musikalisk företeelse förefaller mig mer motsägelsefull.

En högerextremistisk rockfestival borde nästan vara en omöjlighet. Detta för att själva formen för, och det rent musikaliska ramverket som musiken existerar i, i sig är det yttersta uttrycket för frihet, öppenhet och uppluckrandet av gränser – mentala som fysiska. Det vill säga allt det som en rasist hatar.

Behöver jag ens nämna att det i praktiken inte går att spela ett gitarrsolo, utan att indirekt hylla de svarta bluesmusikerna i amerikanska södern som i generationer hölls fångna som slavar av den vita mannen? För så är det. Visst är vit makt-musiken en plåga för öronen, även om man bortser från texterna, men likt förbannat har den en relationen till bluesen, precis som all annan rockmusik.

Att plocka upp en gitarr är för mig den yppersta symbolhandlingen för frihet. Gitarren och vad man kan uppnå med den, kan liknas vid bilens betydelse  i ”the American dream”. Bilen betyder frihet att ta sig vart man vill, när man vill. En slags självständighet och ett oberoende.

Gitarren står för en annan sorts frihet. En spirituell och humanistiskt frihet där hudfärg eller klass blir irrelevant. En frihet i vilken svarta och vita äntligen möttes på allvar under 1950-talet, då bluesen fick ett barn, som döptes till rock n’ roll. Allt i takt med att samhället gick mot en mer demokratisk och frihetlig ordning, om än i långsam takt.

Det kan sannerligen inte vara lätt att vara rasistrockare. Att ständigt verka i en musikaliskt kontext, som står för allt man själv hatar. Att om än med synnerligen påver kvalité, framföra musik som kan härledas ur en kultur skapad av ett folk man anser sig stå över. Knepigt!

Jag undrar hur de får ihop detta.

Annonser

5 reaktioner på ”Det kan inte vara lätt att vara rasist-rockare

  1. Finns det då någon musik som du tycker skulle kunna passa rasister? Folkmusik? Nej, absolut inte. Jazz? Soul, gospel? Tvärnej. Visor? Samma sak där. Gregoriansk munksång? Nä, nu börjar jag fnissa här för mig själv. Opera? Nej, nej, nej. Erkänner dock att Hitler hade en viss förkärlek för Wagner, men det är inte operaformens fel. Tänk Mozart, Verdi, Rossini … det är humor, dramatik, och nästan alltid är huvudtemat kärlek. Kärlek känns inte som ett tema som vänder sig mot rasister och nationalister.
    Äh, jag kan inte komma på någon musikgenre som rakt av skulle passa rasister.

    1. Jo, och det passade i den meningen att Wagner var rasist och antisemit. Och skapade fantastisk musik, vilket ingen kan ta ifrån honom. På samma sätt som ingen kan ta attackera Knut Hamsuns författarskap på grund av hans politiska sympatier – anser jag.

      Det samma gäller Joseph Conrad. Budskapet i ”Mörkrets hjärta” har man såvitt jag vet inte uppnått konsensus om. Men spelar det någon roll? Det är ett fantastiskt stycke litteratur. Jag tror att god kultur kännetecknas av att den utmanar ett automatiserat tänkande. Och det kan aldrig vara fel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s