Gaffaskribentens magplask påminner mig om viktiga utgångspunkter

Det skrattas, såvitt jag efter en ytlig översyn på sociala medier uppfattar saken, ganska kollektivt åt Takida, som polisanmäler en recensent efter en minst sagt grov text i tidningen Gaffa.  I någon bemärkelse kan jag givetvis förstå varför. Det ska nog mycket till för att bandet ska komma någonvart med sin anmälan. Tryck- och yttrandefriheten är lyckligtvis mycket omfattande i vårt land och då får man räkna med yttringar som både tangerar och överskrider smaklösheten.

För det är ju givetvis fråga om just detta. Vad man än anser om Takidas musik – jag är föga inlyssnad – kan bandets påstådda vidrighet inte mäta sig med den plumphet och äckliga ton som genomsyrar texten i Gaffa. Skribenten tycker sig säkert vara kvick, begåvad, dråplig och slagkraftig.

Jag tycker att texten är dålig. Inte bara för att den är förolämpande, utan för att den bortom kränkningarna helt misslyckas med att faktiskt säga något konkret om musiken Takida spelar. Mission failed.

Det säger ganska mycket om Gaffas publicistiska hållning att anlita en sådan skribent. Naturligtvis är detta inget unikt. Jag ser detta hela tiden, inte bara i marginella tidskrifter som Gaffa. Recensenter i våra stora dagstidningar tävlar i att mer eller mindre träffsäkert (oftast mindre) kränka, förolämpa och hata.

Exakt vad tillför detta journalistiken?  

För det är ju faktiskt fråga om journalistik. Ibland verkar det inte så. Det förefaller ibland som om musikjournalistiken är journalistikens pöbel. Ett apberg.

Vad det beror på vet jag inte. Bitterhet? Kanske. Det fins många misslyckade basister där ute som ägnar livet åt att i görligaste mån förstöra för andra.

En mer konkret aspekt är att arvodena inom branschen är sjukt låga. En hundring för en skivrecension. Inget ovanligt. Vissa recenserar till och med gratis. Jag vill med detta inte peka finger åt alla fantastiskt kompetenta skribenter där ute, som låter idealismen och en genuin kärlek till musiken vara vägledande.
Men, samtidigt anser jag att  de låga arvodena är en mycket tydlig signal om hur man värderar populärmusikens status i tidningar och andra medier. Ibland är sanningen enkel: Man får vad man betalar för.

Gudarna ska veta att jag själv gjort misstag, kanske gått över en och annan gräns när jag skrivit om musik. Här på bloggen eller på annat ställe. Det är tråkigt eftersom den grundläggande respekten för det musikaliska uttövandet, hantverket, måste vara en självklar utgångspunkt när man närmar sig ett bands eller en artists musikaliska verk.

Gaffaskribentens pinsamma magplask är en bra påminnelse om detta.

Läs mer: Aftonbladet, Expressen.

Dessutom: Mycket relevant inlägg av Kjell Sternholm teaterchef på Moomsteatern. 

2 reaktioner på ”Gaffaskribentens magplask påminner mig om viktiga utgångspunkter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s