Vill bara snabbt dela med mig av denna bluesherre. Lurrie Bell. Svettig, rå Chicagoblues som vet vad den vill. Lite i samma anda som till exempel Magic Slim and the Teardrops håller han liv i bluesarvet. Ett arv som knappast blir lättare att bära då Lurrie Bells far var ingen mindre än den inte helt okända munspelaren Carey Bell som gick bort 2007.
I Lurrie Bells gitarrspel hör jag ekon från de allra största. Inte minst Albert Collins. Men även BB King, Albert King och Buddy Guy. Kanske är han inte revolutionerande i sitt gitarrspel, men sammantaget sett är detta en mycket genuin artist jag tänker lyssna in mig mer på.
Att Lurrie Bell inte nått större framgång än vad han har, kan troligen tillskrivas att han tydligen brottats med diverse missbruksproblem.
Bluesbloggen 