Lyssnar just nu på en fantastisk dokumentär om trummisen Bosse Skoglund – denna svenska musiklegend som jag tror allt för få känner till. Inte nog med att han är en fantastisk musiker med en imponerande meritlista (Monica Zetterlund, Peps Persson, Lars Gullin,etc). Han har en sympatisk attityd till musiken. Det handlar om sväng. Groove. Att musiken ska beröra. Gärna teknik, men beröringen är viktigast.
”Visst blir jag imponerad, men det berör mig inte. Jag vill bli berörd av musik”, tror jag han nyss sa om Billy Cobham.
Min första Bosse-upplevelse måste ha varit Sven Zetterbergs gjutna bluesplatta Blues From Within från 1999. Eller, kanske ska jag säga medvetna musikupplevelse. Innan dess hade jag givietvis lyssnat på Peps Persson men inte insett vem det var som satt bakom trumsetet.
Bluesbloggen 