När jag första gången hörde Trash med Suede är min systers klockradio insåg jag att jag var med om något stort. Vad var det jag hörde? Musse Pigg på speed med elgitarr? I vilket fall. 1996 insåg jag, 13 år gammal, att Suede och inte Oasis var det största britpopbandet. De var lite coolare, lite mer sofistikerade, lite bättre. Oasis var var pubrock. 1990-talets Status Quo.
Idag tycker jag inte så alls. Jag tycker det är Oasis som skrev de oförglömliga hitsen. Låtarna som i längden håller, just eftersom bandet aldrig försökt vara något annat än just 1990-talets Status Quo.
Suede tycker jag inte har åldrats väl. Jag menar inte bara att plattorna efter Coming Up inte håller måttet. Jag menar att bandets samtliga plattor åldrats utan värdighet. Det är som att jag rent visuellt ser musiken ruttna om jag stirrar noga på den blanka CD-skivan. (Eller är det jag som åldras?)
Brett Andersons pretentiösa nödrim och forcerade metaforer saknar djup, träffsäkerhet och mening. Ett töcken av drogromantik och inget annat. När jag idag hör Trash eller någon annan av bandets hits känner jag mig mest lite generad. Speciellt de få gånger jag är ute och verkligen märker hur dansgolvet lever upp när the Beautiful ones spelas. Grow the fuck up, säger jag och tränger mig djupare in mot baren. Jag skäms inför gud, å mina medmänniskors vägnar. Jag skäms också över att jag, för länge sedan, försökte efterlikna Brett Andersons katastrofala Hitlerjugendfrisyr.
Jag tycker mest att Suede, Blur och Pulp (dessutom!) är ytliga slyngelband utan själ och hjärta, som blev just de enkla produkter de från början ansåg sig stå i opposition mot.
Oasis må vara förutsägbara och allt annat än nydanande rent musikalisk och textmässigt. Men de är ärliga. På riktigt.
Britpopen. Hoppas du dör, som vi säger i Malmö.
Bluesbloggen 