Handlar denna låten om mig? Kanske. Ibland, eller ofta, känns det så. Jag kan inte bortse från att detta är mitt favoritband. Det handlar om ärlighet, att korrekt presentera mig själv. Och det handlar om hjärta. För i ärlighetens namn var The Smiths inte jättebra som liveband betraktat. Mike Joyce och Andy Rourke var utbytbara, och de hörs när man lyssnar på alla de otaliga liveinspelningar som finns.
Själva essensen av The Smiths var så klart den övernaturliga kemin mellan Morrissey och Johnny Marr. I min värld finns det inget bättre.
The Boy with the thorn in his side var den första låten jag hörde med bandet. Jag hörde bara en snutt från ett musikaliskt uppslagsverk på en CD-romskiva (!) men jag visste direkt att detta är grejen. Detta är bandet för mig. Några år senare, 1999, såg jag Morrissey för första gången i Köpenhamn. Jag var 16 år gammal. Övernaturligt.
Bluesbloggen 