Det finns gott om gitarrister som dog för tidigt och lämnade musikvärlden med en känsla av att ha blivit snuvad på det bästa. Det gäller för Mike Bloomfield, Jimi Hendrix och flera andra. Och det gäller i allra högsta grad för Tommy Bolin som dog i en överdos 1976, endast 25 år gammal.
Även om Tommy Bolin fick sitt stora kommersiella genombrott i Deep Purple 1975 med Come taste the band, får man med facit i hand säg att han möjligen peakade redan 1973, då han blev värvad till att spela på Billy Cobhams debutalbum Spectrum, som anses banbrytande inom jazzfusion. Helt klart musik som bjuder motstånd, det kan inte förnekas.
Icke desto mindre är detta ett album skapat av engagerade fullblodsmusiker vars jamplatta ännu idag framstår som episk i jämförelse med en hel del introverta magplask inom samma genre från denna tid.
Jag har hört att Billy Cobham trodde sig höra en snabbspelande keyboardspelare första gången han hörde Tommy Bolins gitarr. Så flyhänt och obehindrad var han i sitt musikaliska utövande. ”Ett med gitarren” är ett slitet uttryck, men måste appliceras på Tommy Bolin.
Man kan naturligtvis bara drömma om vilken musiker han hade varit idag, om inte heroinet kommit i hans väg. Trots sin tidiga död kom Tommy Bolin att nosa på de flesta genrer. Jazz, fusion, rock och även blues. Jag hör en sällsynt talangfull musiker som ännu var på väg att hitta sin stil, sitt sound, sitt fulländade uttryck och inte minst sin plats i musikhistoriens finrum. På grund av att det gick som det gick är Tommy Bolin ett namn jag sällan hör eller stöter på i musiktidningarna.
Det är tråkigt. Vanligtvis brukar ”jamplattor” vara lika roliga som att se ett korplag träna på grus i oktober, men när jag till exempel hör Tommy Bolin jamma på The Glenn Holly Jams hör jag musik som faktiskt är spännande, kreativ allt annat än endimensionell. Musik som verkligen skiljer sig från det pentatoniska manglande som i många avseenden kom att bli 70-talets signum i chockvågorna efter Hendrix död.
Bluesbloggen 
Anledningen till att Tommy Bolin kom med i Purple sägs vara att David Coverdale gillade Bolins lir på Spectrumplattan, och tyckte att ”den här gitarristen måste vi ha med!” När sedan Coverdale diskuterade Spectrum med Tommy B så visade det sig att i princip alla grejerna som Coverdale gillade spelades av Jan Hammers synt. Så kan det gå! För övrigt så känns det ju lite som att det var Tommy Bolin, snarare än Ritchie Blackmore, som Purple försökte ersätta när de plockade in Steve Morse.
Aha, det var så det låg till.
Bra att du informerar Gustav. Det var från dig jag trodde mig hört denna anekdot, men uppenbarligen hade jag kastat om det hela lite i mitt huvud, så att det skulle passa min bloggpost.
Man är ju trots allt journalist.