Jag återupptar bloggandet efter en liten paus genom att uppmärksamma Albert Kings födelsedag. Hade han inte dött av en hjärtattack 1992 skulle han idag blivit 88 år gammal. Det är egentligen ganska fantastiskt att de tre elgitarrister som kom att dominera bluesscenen under 1960- och 70-talet skulle vara lika tjocka och ha samma efternamn/artistnamn utan att vara släkt: BB King, Freddie King och Albert King (född Albert Nelson).
Tre säregna personligheter med lika säreget sound. Även om jag nog alltid kommer skatta BB Kings mest episka liveinspelningar högst, måste jag erkänna att Albert Kings sound var mest egenartat. Den starkast bidragande orsaken till detta var i grund och botten att han var vänsterhänt. Det var inte tal om att skaffa en gitarr för vänsterhänta, eller att som Hendrix stränga om gitarren. Albert King vände, som så många andra under denna tiden, helt sonika gitarren upp och ner. Som ett resultat av detta kom Albert King att benda, trycka strängen neråt istället för, som gitarrister brukar göra, uppåt. Det skapade hans mycket speciella sound som sedan kom att inspirera många, som till exempel Jimi Hendrix, och inte minst Stevie Ray Vaughan som han spelade in något ojämna in Session med. Värt att lyssna på enbart för Albert Kings underbara, kaxiga mellansnack. ”You already pretty good. Pretty good…”
Från 1950-talet och framåt kom Albert King att förknippas med sin Gibson Flying V, som han kallade Lucy. Med största sannolikhet en referens till BB Kings Gibson ES 335:a som BB kallar Lucille.
Bluesbloggen 