Vem äger rätten till bluesmusiken?

Johnny Winter. Extremt vit. Extremt mycket blues. Foto: Bob Sanderson
Johnny Winter. Extremt vit. Extremt mycket blues. Foto: Bob Sanderson

Vem äger musik? Vem äger rätten att konsumera en viss typ av musik, vem äger rätten att utöva den, och i förlängningen att göra den till sin egen?

I någon slags hushållsjuridisk mening är det enkelt att besvara dessa frågor. Ingen kan hindra mig att skråla med i vilken progglått som helst, oavsett mina politiska övertygelser. Ingen kan förbjuda mig att älska Ebba Grön och rösta på Moderaterna. Ingen kan hindra mig att leva på råbiff, bära päls och ändå älska Morrissey. Ingen kan äga musiken. Jag gör vad jag vill.

Men i praktiken är frågan högintressant inom musikvärlden i allmänhet, och inom bluesvärlden i synnerhet.

Det hela började med att jag slogs av föraktet mot ekvilibrismen när jag började försöka spela blues som 18-åring, och träffade andra musiker på konserter och bluesjam. Nej, jag menar inte att jag visade tendenser till till  att någonsin uppnå teknisk perfektion, vilket nog var lika bra, insåg jag snart.

Finns det någon musiker, som överlag har en lika splittrad relation till det musikaliska hantverket, som bluesmusikern? Hör gärna av dig!

Inom blueskretsar talar man på fullaste allvar om ”känsla” som om det vore en konkret och definierad musikaliskt fackterm. ”Ah du vet, jag spelar med känsla” är något man ofta hör fullvuxna män (för det handlar om män), uttala med viktig min. Andra vuxna män kliar sig lika viktigt i bockskägget och nickar igenkännande till svar.
Man vill naturligtvis spela bra och obehindrat – men inte för bra eller helt utan skavanker. Spelar man för bra gör man inga missar, och då har man heller ingen känsla va.

Ett exempel är Stevie Ray Vaughan, legendarisk gudabenådad bluesgitarrist som än idag, 21 år efter sin tragiska bortgång, fortfarande dissas. Att en artist inte älskas av alla, är det ovanligt?, kan man undra.
Nej, det är det självfallet inte. Det som däremot är anmärkningsvärt är varför hans musik dissas. Jag har nog aldrig träffat en människa som sagt att Stevie Ray Vaughan är dålig, kass, usel och inkompetent. Snarare tvärtom. Han är för bra. För teknisk. För perfekt, för precis, för steril, för snabb. Inom vilken annan genre är musikalisk kompetens en nackdel?

Detta gäller än mer för Gary Moore som trots att han ägnade i princip hela senare delen av sin karriär åt bluesen, aldrig fick sitt erkännande av precis samma anledning som det hackas på Stevie Ray Vaughan.

Vad har då detta med inläggets inledning att göra?

Jag kan inte komma ifrån att det delvis är en fråga om hudfärg. Det handlar om musikalisk äganderätt och identitet. Vilken musik vi förknippar med vem och varför. Slå upp blues i ett uppslagsverk och du kommer, något komprimerat, läsa att bluesen har sina rötter i Afrika och utvecklades på en bomullsplantage i Mississippi. Själv är jag inte speciellt intresserad av detta historiska ramverk eftersom jag anser att det 2011 mest tjänar till att cementera en begränsad och mycket snäv tolkning av vem som har ”the right to sing the blues”.

Inom vilken annan genre är det musikaliska utövandet så intimt och självklart förknippat med en hudfärg? ”Den svarta mannens musik”. ”Den svarta mannens röst”.

När en vit kille förälskar sig i denna musik, tar den till sig och kanske till och med utvecklar den, flyttar in den i ett annat musikaliskt sammanhang, färgar den med andra musikaliska erfarenheter och en strävan efter tekniskt fulländning, ses detta som något slags helgerån. Ett förgripande på den svarta mannens kulturarv. Som om något skulle gå sönder och förvrängas av impulser utifrån.

Jag menar att man kan tala om en slags exotifiering – och i förlängningen en exploatering – av myten om den svarta bluesartisten. Ju mer obskyr och bortglömd, desto bättre. Ju svartare desto bättre. Ju olyckligare desto bättre. Gärna mycket missbruk och ett tragiskt livsöde. Gitarren ska vara ostämd, inspelningen raspig. Det ska vara primitivt, äkta, rått, avskalat och rytmiskt. Detta resonemang, även om det i andra sammanhang, ofta av vita musikjournalister och entusiaster, framläggs i något mer sofistikerade ordalag, är vanligt förekommande och knappast kontroversiellt. Att det ligger farligt nära den gamla myten om negern som har rytmen i blodet, är bra på att underhålla och kan springa fort talas det sällan om.

Vart jag vill komma med detta inlägg?

Att frågan om vem som har rätt till vad, åtminstone för mig, är komplex när det gäller blues. För visst är lejonparten av mina bluesidoler svarta.
Och visst är bluesen en mycket del i den afroamerikanska historieskrivningen.

Men det är den ju i min också.

Och är inte själva grejen, själva storheten med och kvittot på musikens överlägsna genomslag just detta att ingen någonsin kan äga den? Att den faktiskt river ner våra mentala murar och får oss att tappa oss själva?
Det klagas ibland på att till och med moderater kan knyta slipsen runt huvudet och skråla med till staten och kapitalet.

Jag ser i själva verket detta som något oerhört betryggande.

Annonser

2 reaktioner på ”Vem äger rätten till bluesmusiken?

  1. Mycket välskrivet inlägg om ett intressant och angeläget ämne. Aoopropå detta med vita män och blues kommer här en länk till Bonzo Dog Doo Dah bands låt Can blue men sing the whites?

    1. Tack Gustav! Samt tack för en för mig okänd orkester jag kollar upp i detta nu. Jag tror definitivt det finns minst en potentiell avhandling i ämnet.
      Inte minst en mediekritisk sådan.

      Lämnar det till ”någon annan”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s