
Jag tror att de flesta med ett musikintresse kan välja ut DEN plattan. Den platta som, på ett eller annat sätt, satte ett avtryck i människans själ. Kanske fick den dig att se världen, samhället, livet och musiken i ett nytt ljus? Eller var det helt enkelt bara så att du fick ståpäls? Något som liksom bet tag i dig?
Inte vet jag.
DEN plattan för mig kommer nog alltid vara Blues is King, med BB King, från 1966. Jag hittade även detta album på Vinylcafet när jag 18 år gammal (tror jag) och den kostade säkert 400 spänn vilket var en del pengar då jag inte fick mer fickpengar än vad studiebidraget medgav och eftersom jag inte kom på tanken att skaffa ett extrajobb.
Men tillslut, efter många lysningar i butiken, slog jag till. En makalös ägodel. Ett tidsdokument om hur det verkligen lät på the International club i Chicago 1966. Den känslan, för att använda twitterologi. Att höra publiken prata, ropa, hojta och klirra med flaskor. Det luktar rök!
Och det luktar rök om BB Kings gitarr Lucille. Nerven, tajmingen, den svettiga råheten! Till denna dag utgör Blues is King själva essensen av och normen för blues med attack, precision och känsla.
Vanligtvis brukar man nämna Live at the Regal från 1964 när man snackar liveskivor med BB King. Detta är inte omotiverat. Sweet little angel och How blue can you get? är evergreens inom bluesen.
Men, för mig är Blues is King den bästa. Den är spartansk, den är mörk, den är här och nu, den är äkta och oförställd. Den luktar kön som någon så ekivokt beskrev saken. Den fick mig att på allvar börja utforska den fantastiska musik man kallar blues.
Hur många såna här klubbgigs spelade inte BB King under 60-talet? Hundratals? Tusentals? Synd att så få finns sparade för eftervärlden.
Jag försökte få mitt album signerat av BB King när han spelade i Baltiska hallen för några år sedan. Tyvärr utan framgång. Men, jag fick skaka hans stora hand. Tänk om den handen kunde tala.
Lyssna på BB Kings helt magnifika version av Night life. Överlägsen.
En reaktion på ”Blues is King är DEN plattan”