Att kalla Jimmy Smith för kungen av Hammondorgeln är ett fett understatement. Jag glömmer aldrig första gången jag hörde Jimmy Smith. Det var på vinylcafét på Amiralsgatan i Malmö, för cirka 10 år sedan. Jag hittade en platta som hette Back at the chicken shack, och beslutade mig för att spela den.
Vinylcafét var ett ganska speciellt ställe där det var lätt att dricka kaffe på krita, och där musikvalet var minst sagt brokigt, beroende på vem som för tillfället stod bakom disken. Som stammis fick man dessutom ganska stora rättigheter till skivspelaren, vilket jag såklart utnyttjade till max. Det kan omöjligen ha funnits något café i Malmö som spelade så mycket blues och jazz på den tiden. Tror jag i alla fall.
Jag hängde där mest hela tiden under gymnasietiden (Jag gick på Latinsskolan som i princip låg granne med cafét) och även några år efter. Jag utvecklades till en bluesdiktator. Men såvitt jag vet var det ingen som klagade.
I alla fall. Jimmy Smith. Vilken fantastisk artist. Han låg, som så många andra på bolaget Blue note, och sedan på Verve, och spelade med många giganter. Kenny Burrell och George Benson, för att nämna ett fåtal.
För mig är Jimmy Smith cool blue jazz förkroppsligad. Back at the chicken shack var en speciell upplevelse eftersom jag aldrig hört något liknande. Orgeln, såklart, men även gitarren. Vem som spelade? Kenny Burrell, vars plattor det sedan var dags att kasta sig över.
Sedan den dagen är jag såld på jazz.
Bluesbloggen 
Vid något tillfälle fick Jimmy Smith frågan huruvida hans orgel var modifiered (”beefed up”). Smith svarade att orgeln var original, men att ”I’m beefed up!”
I ärlighetens namn gillar jag Jimmy McGriff mer än Jimmy Smith.
Tjena gurra! Inte igår! Typiskt dig att komma med en fördjupande anekdot. Jimmy mcgriff får bli ett senare inlägg.