Jag har tidigare uttryckt mitt ganska starka ogillande inför det som ofta kallas jazzrock (till exempel Steely Dan). Finns det inga undantag? Möjligen Larry Carlton. Om nu det är jazzrock. Här lirar han tillsammans med Steve Lukather (från Toto). Lyssna på liveversionen av Carltons klassiska ”hit” Room 335. Jazz möter Rock. Lukathers rockiga aggressivitet harmonierar alldeles utmärkt med Carltons slicka jazz.
Egentligen vet jag att jag är alldeles för erfaren för att så kategoriskt avfärda en schanger, eller artist. När jag var 16 och började lyssna på blues avfärdade jag Stevie Ray Vaughan som ”gitarrunk” när en, lite visare, kompis försökte introducera mig för hans musik. Vilken rookie jag var. Något år senare dyrkade jag SRV och försökte planka alla hans licks. (Misslyckades.)
Likadant var det med reggae, dub och dancehall. All reggae is vile, som Morrissey en gång sa. Sedan träffade jag @Tordanielsson, som berättade att reggae var lite mer än No woman no cry. Jag ba: wut!
Märkligt. Enligt åldrandets alla regler ska man väl bli musikaliskt inskränkt i takt med att man blir äldre? När vänder det? Å andra sidan, den musiken jag tenderar att upptäcka och ta till mig är sällan ”samtida” i bemärkelsen nyligen utgiven på skiva. Å andra sidan – igen – är inte all musik samtida i den bemärkelsen att den ligger alldeles rätt i tiden om den känns riktig och viktig för mig, just nu?
Så om några år sitter jag väl där i någon gillestuga, isolerad från familjen och lyssnar på Steely Dan, Elo och Frank Zappa. Det borde finnas ett musikaliskt ”död mans grepp” om musiksmaken, tänker jag idag. Den dagen jag jag börjar uppskatta jazzrock dör jag av hjärnblödning. Smidigt och bra.
Men när jag väl är där kommer jag nog må fint och småskratta lite åt hur inskränkt jag var som 27-åring.
Bluesbloggen 