Green, som inledde sin karriär som blues/r n’bgitarrist, förnekade aldrig detta arv. I andra hälften av sin alldeles för korta karriär lyssnade han även in sig på mer samtida artister, som James Brown och även The Beatles. Resultatet: En spännande mix av gammalt och nytt. Dock alltid med Grant Greens egna ton (han skruvade ner bas, diskanten och maxade mellanregistret på stärkaren) och bluesiga fraseringar.
En perfekt jazzartist att lyssna in sig på, för den som avfärdar jazz som ett bludder av toner. Tillsammans med Kenny Burrell är Grant Green en mästare på att låta tystnaden mellan tonerna tala, som det så klyschigt heter.