Grant Green – cool som fan

Cool kille. Grant Green.

Jag tycker jazz blir som mest spännande när den inte räds varken det nya, eller det gamla. Vad jag menar med detta? Jag menar Grant Green, en ibland förbisedd jazzgitarrist. Grant Green var aldrig rädd för att tydligt slänga in både blues, r n’ b och funk (i ordets bästa bemärkelse) i jazzkitteln.
Green, som inledde sin karriär som blues/r n’bgitarrist, förnekade aldrig detta arv. I andra hälften av sin alldeles för korta karriär lyssnade han även in sig på mer samtida artister, som James Brown och även The Beatles. Resultatet: En spännande mix av gammalt och nytt. Dock alltid med Grant Greens egna ton (han skruvade ner bas, diskanten och maxade mellanregistret på stärkaren) och bluesiga fraseringar.
En perfekt jazzartist att lyssna in sig på, för den som avfärdar jazz som ett bludder av toner. Tillsammans med Kenny Burrell är Grant Green en mästare på att låta tystnaden mellan tonerna tala, som det så klyschigt heter.

Lyssna.