New York Times summerar smakfullt årets idéer på sin hemsida. Roliga filmer, snygg design! Speciellt gillar jag gitarren som aldrig stämmer ur sig, även om det, som sagt, länge funnits alternativ som dock ansetts vara töntiga och ”sterila”. Jag tror Johnny Winter faktiskt spelar på en sån där gammal 80-talsgitarr numera. Säkert praktiskt, men väldigt fult.
Faktum är att många gitarrer faktiskt är riktigt, riktigt dåliga i det avseendet. Som min Telecaster Thinline. Stallet är riktigt omodernt och gör det omöjligt att intonera gitarren. Ändå har gitarren knappt tio år på nacken, och ändå gav jag över 10 000 kronor i nypris, fast jag visste att gitarren i princip är skit. Mem den är ”charmig”.
Detta säger oss att gitarrvärlden är en extremt konservativ värld. Och ganska sjuk. Gitarrister ger hundratusentals kronor för gamla slitna gitarrer som verkligen inte låter speciellt bra. Undantaget är väl en del gamla Fendergitarrer, och en del Les Paulexemplar från 1959.
Fast vem hade egentligen klarat ett blindtest? Hört skillnad mellan en Les Paul från 59 och en nytillverkad Epiphone? Ok, dålig jämförelse. Handlar väl om ”känslan”.
Men ändå. Gitarrbranschen är en extremt innovationsfientlig bransch. Inget har ju hänt sedan 1950! Eller, snarare: Mycket har hänt och uppfunnits, men idealet är fortfarande 1950- och 60-talets modeller.
80-talet möjligen ett komiskt undantag.
Då bytte gitarrister in sina gamla Fender- och Gibsongitarrer i mellanskillnad, för att kunna ha råd till någon av alla de moderna elgitarrer som då var i ropet. Ibanez och några andra märken låg i framkant. Floyd Royse var ett populärt stall, man började experimentera med nya träslag och så vidare.
Idag kan man köpa loss en sådan gitarr för 5 000 kronor. Och gamla Strator och Les Paul betingar återigen fantasisummor.
Bluesbloggen 