Jag var egentligen aldrig ett stort fan av Sune som barn. Jag tyckte han var lite för ung och mesig och gick, på gott och ont, direkt in på Bertböckerna, som kom att forma min syn på mycket under de kommande åren. Men, Sune var onekligen en sällsynt lyckad figur i ungdomslitteraturen. Hur befriande, och hysteriskt roligt, är det inte att läsa böcker av Anders Jacobsson och Sören Olsson! Inga pekpinnar, inga djupa budskap eller näspåskrivningar. Lika ovanligt då som det är nu?
Med detta i åtanke var det ett riskfyllt företag, att adaptera Sune till julkalender. Skulle det hålla?
Det gjorde det. Kanske mycket på grund av att man förstod att låta Sunes pappa Rudolf, mästerligt gestaltad av Peter Haber, uppta ordentligt med plats med sina dramatiska maner och skruvade pinsamheter. Hög igenkänningsfaktor!
Bluesbloggen 