Igår såg jag och @Ralucadintica filmen Uncle Buck. Om du inte sett den: se den. 1989 var ett magiskt år då världen befann sig i ett tillstånd av tillförsikt och naiv värme. Uncle Buck fångar på något sätt upp denna stämning. Banalt, löjligt och förutsägbart enligt skolade kritiker. Cyniskt humbug säger jag.
John Candy briljerar i denna komedi som handlar inte bara om en fumlig tjock farbror som tappar keramik i golvet, utan även om människans tillkortakommanden, och om hur man överkommer dem genom kärlek och lojalitet.
John Candy. Fem år senare dog han alldeles för tidigt.
Men den värme han gav oss genom vita duken är fortfarande lika äkta. Och ett bevis på att humor inte alltid handlar om sarkasmer och elakheter.
Bluesbloggen 