Min före detta kollega Midia Osman Taha har gjort ett radioinslag om att kvinnor i Sverige med utländsk bakgrund får psykiska besvär av att gå till en manlig gynekolog. Genant kanske. Men psykiska besvär? Jag vet inte. Men, det är onekligen en intressant fråga som ställer en del frågor på sin spets.
Den mest uppenbara är jämlikhetsfrågan. Att kräva en kvinnlig gynekolog, på grund av att det känns obehagligt med en manlig, är knappast en jämlik tanke. Eller, snarare, att det offentliga samhället tillgodoser denna önskan är en tydlig markering att man som vårdtagare har rätt att underkänna en läkare på grund av dennes kön.
Vänd på resonemanget . Har en man med akuta snoppbesvär rätt att kräva en manlig läkare? Frågan är inte retorisk. Det kanske är rimligt?
Vidare undrar jag hur långt en offentligt finansierad sjukvård ska tillgodose en vårdtagares preferenser, bortom de rent medicinska.
Visst är det i praktisk mening självklart att en kvinna ska kunna önska sig en kvinnlig gynekolog – det handlar om en väldigt intim undersökning. Kanske skulle många dra sig från att uppsöka vård om inte en kvinnlig gynekolog garanterades, med allt vad det skulle innebära för kvinnors hälsa.
Samtidigt är det en irrationell känsla och, för ett modernt liberalt samhälle, otidsenlig värdering som förstärks, när sjukvården bekräftar den.
I sak är det lika irrationellt som om en muslim skulle vägra låta sig undersökas av en jude, eller en rasist som vägrar träffa en tandläkare från Iran.
Samtidigt. Sjukvård ska ge vård och inte ägna sig åt social ingenjörskonst. Hur liberalt och modernt vore det?
Bluesbloggen 