Smithsfansen växer upp och betalar förmögenhetsskatt

Johnny Marr röt till på Twitter häromdagen. ”David Cameron, stop saying that you like The Smiths, no you don’t. I forbid you to like it.”, twittrade han. För Johnny Marr, som säkerligen identifierar sitt gamla band med den rödaste arbetarklassen i Thatchers England, förefaller det säkert helt obegripligt att självaste Toryledaren är ett stort Smithsfan. 

Men tiderna har såklart förändrats sedan 1987 då bandet splittrades. Smithsfansen, de unga och de arga och de missförstådda, har växt upp och förlorat oskulden, läst grafisk design och betalar nu förmögenhetsskatt.
Den som inte är röd när han är ung har inget hjärta, den som inte är blå när han är gammal har ingen hjärna är en sliten plattityd, men ändå. I England kan The Smiths möjligen fortfarande har en förankring, om än historisk, i folket och arbetarklassen.

Men nog hade Johnny Marr blivit besviken om han till fullo insåg vem som lyssnar på The Smiths, och Morrissey i Sverige. Här är bandet ett utpräglat medelklassfenomen med få undantag. Villakvartersrock för den belästa heterosexuella läkarsonen vars pappa lyssnade på Dylan.

Eller, i bästa fall, musik som

Face it. Även högern gillar dig.

går hem i alla läger. Musik som ingen äger. För det är ju detta som är Morrisseys storhet. Han skriver ingen på näsan, är inget världssamvete och lämnar det mesta öppet för tolkning.

Visst träffar jag många unga vänstermänniskor som gillar The Smiths. Men, också påfallande många moderater. Som till exempel Sofia Arkelsten. Väldigt påläst. Likaså Olof Lavesson.

Morrissey talar till ingen och alla.