Genom att noga studera statistiken inser jag att många intresserar sig för mitt kommande romanprojekt med starka inslag av fakta, Min Vän Kurdo Baksi. Ni hade generat mig, om detta vore möjligt. Men det är det inte. Ett romanprojekt som Min Vän Kurdo Baksi fodrar med nödvändighet litterär hybris utöver det vanliga. För att nämna en egenskap.
Vidare krävs det en gigantisk, närapå förrormantisk inlevelseförmåga. En känsla för det stora i livet. Men också klarsynthet att urskilja det viktiga i ett modernt samhälle, där informationsflödet aldrig verkar sina – snarare tvärtom. Jag måste mäkta med att för en gångs skull i mitt liv särskilja det väsentliga från det irrelevanta.
Klarsynthet. Samtidigt modet att släppa taget. Kommer jag att orka detta?
För att ens kunna påbörja romanen måste jag sätta mig in i, leva i själva livets storhet. Ska jag, med starka inslag av fakta, kunna ro detta i land måste jag, i någon bemärkelse, också bli Kurdo Baksi.
Hur det nu ska gå till.
Bluesbloggen 